Här följer svaren på de 87 frågor som en muslim skickade in via e-post.
Fråga 1: Varför stämmer [till synes] de två släktregistren över Jesus i Matteus och Lukas inte överens? Om någon förklaras vara Guds son, måste väl hans meriter vara
oklanderliga, eller hur? Två olika släktregister [påstås] väcka misstankar om den här mannens sanna ursprung, eller hur?
Svar: Jesus hade både en biologisk mor, Maria, och en juridisk (men inte biologisk) far, Josef. Matteus redogör för Jesu ”juridiska” släktregister (dvs. hans adoptivfar Josef), medan Lukas redogör för det ”biologiska” släktregistret, dvs. Marias biologiska släktregister. Historiskt sett nämnde Irenaeus, biskop av Lyon i Gallien (som skrev 182–188 e.Kr.), att Matteus släktregister över Josef gick tillbaka till Jojakin, vilket upphävde den förbannelsen – Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 21.9, s. 453, skriven 182–188 e.Kr. Han nämner sedan att Marias släktregister i Lukas går tillbaka till Adam och Eva, i Irenaeus *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 22.3, s. 455. För en mer utförlig förklaring, se Eusebius *Kyrkohistoria*, bok 1, kapitel 7, *The Complete Book of Bible Answers*, s. 97–98, *Bible Difficulties & Seeming Contradictions*, s. 170–171, och *When Critics Ask*, s. 385–386.
När det gäller Jesu meriter får du inte missa en viktig punkt här. I judarnas ögon hade Jesus INTE oklanderliga meriter, men inte på grund av sin släktlinje. De ansåg att han var utomäktenskaplig, eftersom de inte kunde acceptera att han var född av en jungfru. Inte nog med det, vem skulle kunna föreställa sig att en kung och Messias skulle födas i en så fattig familj, i en stall av alla ställen. De som verkligen ville följa Jesus gjorde det på grund av honom och hans budskap, inte för att det var politiskt korrekt eller populärt.
Fråga 2: Varför visar släktregistret i Matteus 1 att Jesus [inte biologiskt] härstammade från en förbannad släktlinje? (Se Matteus 1:11–12 + Jeremia 22:28–30 och 1 Krönikeboken 3:16 + Jeremia 36:30 jämfört med Lukas 1:32. Jekonja (Jojakin) och hans far Jojakim blev båda förbannade av Gud själv, som sade att ingen av dessa män skulle få någon ättling på Davids tron. Hur skulle Jesus överhuvudtaget kunna vara Messias, ämnad att regera för evigt på Davids tron, om han härstammade från någon av dessa män?
S: Lukas visar genom Marias släktregister att Jesus INTE var biologiskt ättling till Jekonja och Jojakim, eftersom Marias förfäder avvek från den kungliga linjen. Jesus härstammade juridiskt (inte biologiskt) från Jekonja och Jojakim genom Josef. Citatet i Lukas 1:32 säger helt enkelt att Jesus skulle sitta på Davids tron. När vi ser tillbaka kan vi konstatera att David och Salomo fick något olika löften. Endast Josef härstammade från Salomo, och både Josef och Maria härstammade från David.
Historiskt sett besvarade Irenaeus, biskop av Lyon i Gallien, denna invändning mot Josefs släktregister i Matteusevangeliet i sitt verk *Irenaeus mot kätterierna*, bok 3, kap. 21.9, s. 453, skrivet 182–188 e.Kr.
Fråga 3: Om släktregistret i Lukas är Marias och inte Josefs, varför nämns då Josef i släktlinjen istället för Maria? Varför finns det inget annat släktregister över en kvinna någon annanstans i Skriften? Och om detta är Marias släktregister, är Jesus alltså ättling till Natan, inte Salomo, vilket skulle göra profetiorna i 2 Samuelsboken 7:12–16 och 1 Krönikeboken22:10 ogiltiga.
S: Av juridiska skäl ärvde man från fadern. Människor på den tiden dokumenterade aldrig en kvinnas släktregister; Lukas är den första historikern som man vet har gjort det. Även släktregistret i Lukas nämner endast fäder och anger Marias far (Heli), inte modern. Det var därför det står ”som man trodde” att han var Josefs son. För övrigt finns den grekiska frasen för ”som man trodde” (wz enomi zeto) i det tidiga grekiska manuskriptet p4, daterat troligen ca 150–175 e.Kr. enligt The Text of the earliest Greek Manuscripts, s. 43.
2 Samuelsboken 7:12–16 och 1 Krönikeboken22:10 hänvisar till att Salomo regerade efter David, även om Jesus naturligtvis var en ”son” till Salomo i juridisk mening genom Josef. Det var Salomo som byggde Guds tempel, inte Jesus. När det gäller någon från Davids egen släkt [ättling] som skulle regera för evigt, kom ihåg att det särskilda löftet gavs till David, INTE till Salomo.
Fråga 4: Om man utgår från släktregistret i Lukas och antar att Jesu påstående om att härstamma från David, av Juda stam, går via Maria snarare än Josef, hur kan det då komma sig att Marias kusin, Elisabet, härstammade från Arons hus, av Levi stam (Lukas 1:5)?
Svar: Det beror på att människor har två föräldrar. Elisabet och Maria behöver inte vara kusiner på fädernas sida utan på mödrarnas. Man måste verkligen anstränga sig för att hitta problem i Bibeln och förbise denna enkla punkt.
Fråga 5: Hur kan det komma sig att Jesus [påstås] motsäger Gamla testamentet (1 Sam. 21–22), genom att [påstås] säga att Abjatar gav David offerbrödet i stället för Ahimelek, och genom att säga att David hade män med sig, när han i själva verket var ensam (Mark.2:25 –26)? Förväntar sig kyrkan att jag ska förlita mig på läran från en ”Guds son” som bevisligen har fel om vad Guds ord säger?
S: Jag håller med om att det är svårt att förlita sig på vad folk tror är Bibelns lära när de säger felaktiga saker om den. Låt oss rätta till felet i denna fråga innan vi besvarar den. Markus2:25 –26 säger aldrig vem som gav David skådebrödet. Både Abjatar och Ahimelek levde då, även om Abjatars far Ahimelek dödades kort därefter. David var ensam när han var hos Ahimelek; Markus –26 säger endast att David gav en del av brödet till sina följeslagare, som troligen hade slagit läger i närheten.
Fråga 6: Varför citerar Jesus en vers ur Gamla testamentet som inte finns (Johannes 7:3)? Är det möjligt att han ansåg att även andra icke-kanoniska skrifter var Guds ord?
Svar: Jesus citerade ingen icke-existerande vers ur Gamla testamentet. I Johannes 7:3 är det faktiskt Jesu bröder som talar, och de citerar inte heller något. Kanske menade du någon annan vers. Jesus bekräftade den skrift som kom före honom. Han gjorde detta specifikt i Lukas11:51 ; 24:27,44; och Matteus 23:35. Han försvarade sig mot Satan genom att citera Guds ord med orden ”Det står skrivet…” i Matteus 4:4, 7, 10 och Lukas 4:4, 8, 12. Jesus förklarade att Skriften inte kan brytas i Johannes 10:35, och att Skriften var ”Guds bud” i Markus 4:8–9. Hela hans liv ägnades åt att citera, leva efter och uppfylla Skriften, vilket alla evangelierna visar.
Jesus tillrättavisade saddukéerna, som endast erkände Toran (lagen) som Guds ord. I Matt22:29 står det att Jesus svarade: ”Ni har fel, eftersom ni varken känner till Skrifterna eller Guds kraft.” Jesus sade att följande personer skrev sina böcker:
Mose i Markus 10:3,5; Lukas 20:37
David i Matt22:43 –5; Markus 12:36–7; Lukas 20:42–4
Jesaja i Matteus 15:7
Daniel i Matteus 24:15
Jesus uttalade sig inte om något behov av att korrigera, lägga till eller ta bort något från de skrifter som var allmänt accepterade i Judeen vid den tiden. Det Gamla testamentet som var tillräckligt bra för Jesus är tillräckligt bra för mig.
Fråga 7: Varför skulle Jesus medvetet fördunkla evangeliet genom att tala i liknelser så att människor inte skulle förstå, omvända sig och bli förlåtna (Markus4:11 –12)? Kom han inte för att alla människor skulle bli frälsta?
S: Jesus hänvisade till Jesaja 6:9–10. Jesus talade i liknelser för att visa barmhärtighet! Här är fyra punkter som besvarar frågan.
1) Gud vill att alla ska bli frälsta (2 Petrus 3:9; Hesekiel17:23 ).
2) Men vissa har valt att förkasta Guds ord, och det får konsekvenser redan i detta liv. Sådana människor blir förhärdade i sitt hörande och förhärdar sina hjärtan. (2 Mosebok8:15 ,32;9:17 ,34; Ordspråksboken 28:14; Romarbrevet 1:18–20; Hebreerbrevet 3:12–15; Sakarja 7:12)
3) För människor som förkastar Gud är det bättre att de inte känner till sanningen än att de känner till sanningen och vänder ryggen åt den, enligt 2 Petrusbrevet 2:20–22.
4) En liknelse är lämplig eftersom de som vill följa Gud kan vägledas till att förstå dess innebörd, medan de som inte vill följa Gud inte kommer att förstå liknelsen.
Om någon redan har förkastat den sanning de känner till om Gud, är Gud inte skyldig att ge dem mer sanning.
Fråga 8: Varför låg Jesus i graven i högst två och en halv dag, när han sa att han skulle vara där i tre dagar och tre nätter (Matteus 12:40)? Guds son skulle väl säga precis vad han menar, eller hur?
Svar: Eftersom Lukas 24:21 säger att uppståndelsedagen var den tredje dagen. Jesus dog på fredagseftermiddagen och uppstod på söndagen vid gryningen. ”Efter tre dagar” var ett känt hebreiskt uttryck som betydde en del av eller hela tre dagar. Här är tre exempel på ”tre-dagarsuttrycket”. Eftersom engelska översättningar skiljer sig åt är alla dessa citat hämtade från Greens bokstavliga översättning.
1. Rehabeam sade i 2 Krönikeboken 10:5 till folket: ”Återvänd till mig om tre dagar.” Men i 2 Krönikeboken10:12 återvände folket ”på den tredje dagen, såsom kungen hade befallt”.
2. När det gäller Kristi död och uppståndelse säger Jesus själv i Matteus 12:40 ”tre dagar och tre nätter”, i Markus 8:31 står det ”på den tredje dagen skall han uppstå”, i Markus 14:58 står det ”under tre dagar”, i Johannes 2:19 står det ”om tre dagar” och i Lukas 24:21 står det ”Denna tredje dag infaller idag”.
3. I Ester 4:16 uppmanar Ester att fasta för hennes skull ”i tre dagar, natt och dag”, och att hon själv skulle göra detsamma. Men i Ester 5:1 står det att det hände ”på den tredje dagen” att Ester höll en bankett, så detta är en motsvarande tidsperiod.
Sammanfattningsvis har vi visat att detta hebreiska idiom kan betyda ”inom tre dagar”, och att detta uttryck var allmänt känt från Rehabeams tid till Jesu tid. Se 1001 Bible Questions Answered, s. 192, Hard Sayings of the Bible, s. 380–381, och Bible Difficulties & Seeming Contradictions, s. 176–177 för mer information.
Fråga 9: Varför skulle Jesus profetera att hans rike skulle komma i härlighet innan några av dem som lyssnade på honom dog, men riket har fortfarande inte kommit (Matteus 16:18, Matteus 10:23, Markus 9:1, Lukas 21:31–32)? Guds son kan väl inte ha uttalat en falsk profetia, eller hur?
Svar: Nej, dessa verser syftar på olika saker. Här är innebörden av varje vers.
I Matteus10:23 står det att de inte kommer att ha hunnit besöka alla städer i Israel innan Människosonen kommer. De kristna som vittnar om Kristus har ännu inte hunnit besöka alla städer i Israel. För övrigt finns det i dagens Israel en lag som förbjuder att omvända människor från judendomen till kristendomen.
Markus 9:1 säger att vissa där inte kommer att smaka döden förrän de ser Guds rike uppenbaras med kraft. Många av åhörarna var vittnen om Jesus efter hans uppståndelse. Jesus visade sig för över 500 människor enligt 1 Korintierbrevet 15:6.
I Lukas 21:31-31 står det att när ni ser tecknen i Lukas 21 inträffa, ska ni veta att denna ”generation” inte kommer att förgås förrän allt detta har skett. Detta syftar på ändens tid. Det grekiska ordet ”generation” kan betyda både en folkgrupp och en generation.
Matteus 16:18 ”På denna klippa skall jag bygga min kyrka” syftar på att Kristus kallade Petrus för ”klippa/sten” och byggde Kristi kyrka på den ”klippa/sten” som utgjordes av den bekännelse Petrus gav.
Fråga 10: Varför uppträdde Jesus respektlöst mot sin mor? (se Matteus 12:46–50, Markus 3:31–35, Lukas 8:19–21, Johannes 2:4) I Johannes 2:4 använder Jesus samma ord mot sin mor som demonerna använder när de möter Jesus. (Jämför Johannes 2:4 med Matteus8:29 , Markus 5:7, Lukas4:34 och Lukas8:28 i bokstavlig översättning). Guds son visste väl att Maria hade Faderns välsignelse, eller hur? För att inte tala om att Guds son aldrig skulle vara ohövlig?
S: Jesus var inte respektlös mot sin mor, och det bör inte vi heller vara. Men om Gud befaller oss att göra något eller att låta bli att göra något, har Guds befallning högre prioritet än våra föräldrar. På samma sätt i Matteus 12:46–50, Markus 3:31–35 och Lukas 8:19–21 befann sig Jesu mor och bröder utanför när Jesus talade. När Jesus fick höra detta gjorde han Guds vilja och avslutade sitt tal. Jesus sade att de som stod Guds familj närmast inte var de människor som var biologiskt närmast Jesus, utan de som gjorde Guds vilja.
I Johannes 2:4 sa Jesus till sin mor att hans tid ännu inte var kommen.
Kanske förstod frågeställaren inte. I Matteus 8:29; Markus 5:7; Lukas4:34 är det demonerna, inte Jesus, som talar. I Lukas8:28 är det den besatte mannen som talar. Jag tittade i Greens bokstavliga översättning; jag såg inget som var relevant för frågan.
Fråga 11: Varför ljög Jesus för sina bröder om att han skulle åka till Jerusalem (Johannes 7:8–10)? Sände Gud Fadern en lögnens ande, precis som han gjorde i 1 Kungaboken? Som Fadern, så Sonen? (Ordet ”ändå”, som infogats i vissa moderna översättningar, finns inte i de äldsta bevarade manuskripten. Detta är ett exempel på modern redigering av den heliga skriften. De mer ärliga översättningarna, som King James-versionen, trycker ”ändå” i kursiv stil, vilket indikerar att ordet har lagts till vid översättningen. New American Standard Bible infogar inte ordet, utan förblir trogen den kritiska grekiska texten. Men New International Version infogar ”ändå” i normal stil och förvisar förklaringen av dess tvivelaktiga karaktär till en fotnot, där många okritiska läsare kommer att missa
den. )
S: Du nämner tre punkter, som jag kommer att ta upp i en annan ordning.
a) Ljög Jesus i Bibeln?
b) Ljög Jesus på samma sätt som Gud i Bibeln ljög?
c) Är översättningarna av de heliga böckerna oärliga?
Jag vill först besvara varje del som rör Bibeln och sedan jämföra detta med Allah i Koranen och haditherna, samt jämföra ärligheten i översättningen av Koranen.
Kristendomen – A) Jesus ljög inte, eftersom Jesus INTE sa att han aldrig mer skulle åka till Jerusalem, utan att han inte skulle åka till Jerusalem just då, och därför följde han inte med dem. Senare gjorde han det inte. ”Ännu” efter ”inte” finns i de äldsta grekiska manuskripten, men det kommer vi att ta upp senare.
Islam – A) I Koranen, sura 3:54, kallas Allah den bästa av intrigerare/bedragare. Det arabiska ordet är detsamma som används för en bedragare eller lögnare, även om det också kan betyda intrigerare. Den irakiske informationsministern citerade denna vers ur Koranen, och det sätt på vilket han förmedlade informationen visade hur han tolkade den. Islam lär ut att Gud bedrar (inte bara intrigerar utan bedrar) sitt eget folk på minst två sätt. Vid domedagen kommer Allah att fråga judarna [som påstås ha dyrkat Esra som Guds son] vad de vill ha, och de kommer att be om något att dricka. Allah kommer att visa dem helvetet i form av en hägring, be dem att dricka, och genom Allahs lögn kommer de att luras att gå mot hägringen och falla ner i helvetet. Detsamma kommer att gälla för de kristna. Därefter kommer Allah att uppenbara sig för sitt eget folk (både de lydiga och de upproriska) i en vilseledande skepnad. Då kommer profeten att säga att de kommer att kunna känna igen Allah på hans ”skenben” (dvs. underbenet). Så kommer Allah att blotta sitt skenben, och då kommer de att se att det är Allah. Allt detta kan man läsa i Bukhari, vol. 9, bok 93, nr 532, s. 396.
Kristendomen-B) Gud ljuger inte (4 Mosebok 23:19; 1 Samuelsboken 15:29, Hebreerbrevet 6:18). I 1 Kungaboken ljög Gud inte, men Han lät en lögnaktig demon lägga lögner i munnen på falska profeter. Gud tillåter det onda, och Han använder till och med onda människor och onda demoner för Sina syften.
Islam-B) Islam lär att Allah tillåter att hans trogna anhängare blir bedragna och vilseledda till att utöva shirk (eller avgudadyrkan och att sätta andra vid Guds sida). De lär att Jesus inte verkligen dog på korset; någon annan dog istället. Nu ser jag inget problem med att Gud lurade de onda romarna och de judiska myndigheterna. Men jag ser ett stort problem med islams tes att Allah lät alla Jesu anhängare bli vilseledda. Så i nästan 600 år lät Allah alla kristna tro att Jesus verkligen dog när Allah utförde ett övernaturligt mirakel för att lura dem, och berättade aldrig detta för någon. Dessutom lär både Gamla testamentet från tiden före Kristus och evangelierna att Gud är en Fader. Om det nu vore fel, skulle det inte kunna vara en så allvarlig synd att tro det, som Koranen påstår, eftersom Allah tillät alla som ville följa Honom att tro det i århundraden. Antingen fanns det en stor lögn före Muhammed, eller så uppfann Muhammed en stor lögn. Det måste vara det ena eller det andra.
Kristendomen-C) Jag hoppas att du inte hämtade denna fråga från en webbplats, eftersom frågan använder en lögn för att framföra en allvarlig anklagelse. ”Inte ännu” (oupo på grekiska, Strongs 3768) finns i de äldsta bevarade grekiska manuskripten, särskilt p66 och p75. Istället för att bara lita på vad Aland m.fl. säger, slog jag upp det själv och det finns tydligt i båda. Det finns inga luckor eller brister i manuskripten här.
”Inte ännu” återfinns i p66, p75, Vaticanus, det bysantinska lektionariet, vissa syriska, sahidiska koptiska och senare manuskript.
”Inte” (ouk på grekiska) finns i Sinaiticus, Bezae Cantabrigiensis, bohairisk koptiska, vissa syriska, armeniska, etiopiska, georgiska, Diatessaron, Chrysostomos och senare manuskript.
Det finns alltså gott om belägg för båda synsätten, och NIV hanterar detta faktiskt bäst genom att infoga ”ännu” i texten och lägga till en fotnot.
Islam-C) Yusuf ’Ali införde några manuskriptvariationer i Koranen i sin översättning. Jag har förstått att man senare brände hans Koranöversättning i Saudiarabien. Det senaste jag har sett från Saudiarabien innehåller inga manuskriptvariationer alls. Å ena sidan kan man alltså (felaktigt) kritisera NIV för att den nämner att något är en manuskriptvariation. Å andra sidan kritiserar man inte den totala avsaknaden av manuskriptvariationer i Koranen. Till exempel innehöll ’Ubaïs exemplar av Koranen inte vissa suror som finns i Koranen idag. Den muslimske lärde Baidawi nämner variationer i surorna 3:100; 6:91; 19:35; 28:48; 33:6 och andra.
Borde sura 33:6 lyda: ”Profeten står de troende närmare än de står sig själva, och hans hustrur är deras mödrar”, såsom det står i Uthmans standardiserade text?
Eller borde den lyda: ”Profeten står de troende närmare än de står sig själva, och han är en far för dem, och hans hustrur är deras mödrar”, såsom det står i Ubai b. Ka’bs text?
Du kan läsa mer om detta i The Qur’an and the Bible av William F. Campbell, s. 123.
Fråga 11: Varför sa Jesus att härskarens dotter inte var död? (Matteus 9:18–25; Lukas 8:41–56) Antingen ljög Jesus, eller så utförde han inget mirakel, men sammanhanget visar tydligt att det uppfattades som ett mirakel.
Svar: Det finns två möjligheter. För det första kan Jesus ha använt en metafor. Även i Koranen står det i sura 2:26 att Allah inte föraktar att använda metaforer. Det finns dock en enklare förklaring. Jesus sa aldrig att hon var död; det var Jairus och folket som sa att hon var död. Antingen befann hon sig faktiskt i ett vanligt koma, eller så var det på något annat sätt så att hennes ande inte hade lämnat kroppen.
Fråga 12: Varför var treenighetsläran [påstås] okänd för kyrkan fram till 300-talet? Varför fastställdes läran [påstås] genom omröstning istället för genom uppenbarelse? Varför bestod det röstberättigade rådet [påstås] huvudsakligen av athanasianer? Varför gjordes tron på denna [påstås] då nya lära till ett villkor för medlemskap i kyrkan? Varför förvisades och avrättades arianerna?
Svar: Det verkar vara vanligt att människor hittar på falska påståenden om treenigheten. Läran om treenigheten finns både i Bibeln och i tidiga kristna skrifter. Till och med själva ordet ”treenighet” har använts för att formulera en lögn i form av en fråga och är felaktigt med hundratals år. Den första hänvisningen till treenigheten kommer från:
biskop Theophilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) i hans Brev till Autolycus 2:15.
Här är andra hänvisningar där ordet ”Treenigheten” används
Tertullianus (200–220 e.Kr.) var den andre som vi har belägg för att ha använt termen ”Treenigheten”, i sitt brev Mot Praxeus.
Novatian (210–280 e.Kr.) från Rom skrev en bok i 32 kapitel, ”Avhandling om treenigheten”.
Klemens av Alexandria (skrev 193–217/220 e.Kr.) talade också om ”den heliga treenigheten” i *Stromata* 5:14.
Origenes (230–254 e.Kr.) nämner Treenigheten i *De Principiis*, bok 1, 3:7.
Det finns många, många fler tidiga hänvisningar som visar att människor trodde att Jesus var Gud och andra centrala aspekter av treenigheten. Här följer en ofullständig förteckning.
| Ledare | Källor | Uttalanden och trosuppfattningar |
| Ignatius: lärjunge till aposteln Johannes, dog 107/116 e.Kr. | 17 ställen: Brevet till Polykarp, kapitel 3; Efesierbrevet 7 | ”Jesus är Gud” ”Gud i mänsklig gestalt” |
| Diognetus, 130 e.Kr. | Till Mathetes | Kristus utsänd som kung, Gud, människa och frälsare |
| Justin Martyr: 110/114–165 e.Kr. | Dialog med Trypho kap. 55–56, 59, 61–64, 66, 74–78 | ”Förtjänar att tillbedjas som Gud och Kristus.” Hade fel när han trodde att det fanns en tid före Kristus. |
| Teofilus av Antiochia 115–181 e.Kr. | Till Autolycus 2:22 | Vad annat är denna röst [i Edens lustgård] än Guds Ord, som också är Hans Son? (Han var den förste att använda begreppet Treenigheten |
| Tertullianus 200–220/240 e.Kr. | Hela boken Mot Praxeus | Den andre att använda begreppet treenighet. |
| Irenaeus: lärjunge till aposteln Johannes. 120–202 e.Kr. | Mot kätterierna 3:19:2 | ”Jesus är i sig själv, ... Gud och Herre, ...” |
| Klemens av Alexandria 153–220 e.Kr. | Stromata 5:14, Läraren |
”Den heliga treenigheten” Hymn till Jesu ära: ”Herre över all tid och allt rum; Jesus, vår släkts frälsare;” |
| Hippolytus, lärjunge till Irenaeus 225–236 e.Kr. | Mot Noetus’ kätteri | ”Guds Son, som, trots att han var Gud, blev människa.” |
| Origenes från Alexandria 184–254 e.Kr. | de Principis 1.3.8 Origenes var mycket omstridd under sin tid, men hans åsikter om Treenigheten ifrågasattes inte. |
”Treenighetens makt är en och densamma.” |
| Novatianus 210–280 e.Kr. | Avhandling om Treenigheten | Det säger allt. |
| Athanasius dog 296–373 | Predikan över Lukas 10:22 | Förenade utan förvirring, åtskilda utan separation, odelbara utan graderingar |
| Basilius av Kappadokien 357–379 e.Kr. | Brev 8 till caesareanerna, Om Anden | Fadern är Gud, Sonen är Gud, Anden är Gud. Diskuterar den arianska kontroversen |
| Gregorius av Nyssa 335–394 e.Kr. | Om att det inte finns tre gudar, mot Eunomius | Faderns och Sonens väsen är detsamma |
| Hilarius 353–368 e.Kr. | Skrev en bok om Treenigheten | Det säger sig självt |
| Ambrosius av Milano 340–397 e.Kr. | Om den kristna tron | ”Helig, helig, helig” i Upp 4:8 syftar på treenigheten. |
| Johannes Chrysostomos 370–407 e.Kr. | Predikan 3 över Johannes 1:1 | Ordet är evigt som person; oskapat |
| Augustinus av Hippo 354–430 e.Kr. | Bok: Om treenigheten | Accepterade inte någon rangskillnad |
| Nestorius: Kyrkomötet i Efesos 431 e.Kr. | Grundade nestorianismen | Hans tro på att Jesus var Gud kritiserades aldrig |
| Cyril av Alexandria 431–444 e.Kr. | Nestorius främsta motståndare vid konciliet i Efesos | Började lägga tonvikt på Maria, Guds moder. (tyvärr) |
| Patrick av Irland 389–461 e.Kr. | skrev inte särskilt mycket | Känd analogi med klöverbladet |
Arianerna förvisades, men jag känner inte till att några arianer avrättades.
Eftersom frågeställaren sprider osanningar är det inte orimligt att anta att han har ljugit även om de övriga delarna. Man undrar om han har läst protokollen från konciliet i Nicaea [som jag har gjort]. Många, kanske de flesta av de närvarande, hade i början ingen klar uppfattning om kontroversens natur. Inga väsentliga slutsatser drogs förrän en arian tydligt redogjorde för den arianska läran. Då var de kristnas agerande en självklarhet.
Treenighetsläran fastställdes genom uppenbarelse: det var genom en tidigare uppenbarelse, som redan hade avslöjats i Nya testamentet.
Låt oss nu titta på islam och vad de hade i stället för koncilier för att lösa sina meningsskiljaktigheter.
Kamelslaget: A’isha, Muhammeds hustru, och hennes två generaler, som båda hade lovats paradiset av Muhammed, kämpade utan framgång mot ’Ali. De två generalerna blev [troligen] martyrer [eftersom Muhammed hade lovat dem paradiset] när de kämpade mot kalifen.
Slaget vid Siffin: Mu’awiya och hans armé från Syrien stred mot Alis armé.
’Ali utplånade kharijiterna, som tidigare hade stöttat honom före Siffin.
Mut’zaliterna förföljdes våldsamt, delvis därför att de lärde ut att Koranen var skapad.
Sufierna förföljdes och dödades ofta.
Eller anser kanske frågeställaren att ett råd inte bör avgöra saker genom konsensus eller omröstning, utan genom att döda oppositionen på traditionellt muslimskt vis?
Fråga 13: Varför liknar Jesus så mycket de andra lidande frälsarna i mytologin? Varför tror inte kristna på någon av de andra berättelserna om jungfrufödelser och frälsare som finns nedtecknade i forntida litteratur? Hur kommer det sig att den kristna nattvardsritualen [påstås] fanns redan i de tidigare hedniska ceremonierna där man åt sina gudars kroppar och drack deras blod? Hur kommer det sig att den kristna dopritualen också fanns i de tidigare hedniska kulterna? Var inte just de avgörande lärorna inom kristendomen i själva verket hämtade från de inhemska hedniska kulterna? På samma sätt, varför härstammar påsk, jul, fastetiden, bönedagarna, ” ” och andra högtider från hedniska helgdagar? Hade inte kristendomen någon egen legitim kalender med minnesdagar?
S: Låt oss först betrakta denna fråga i relation till kristendomen och sedan till islam. Även om Satan kan skapa förfalskningar, är faktumet att profetian om den lidande tjänaren i Jesaja 53 föregick all romersk, större delen av den grekiska och all nordisk litteratur. Varför tror muslimer på Koranen när den säger att Jesus föddes av en jungfru, och varför instämmer de med Koranen som säger att Jesus är Messias?
Fråga 14: Om Fadern och Sonen är jämbördiga personer, varför bad Jesus då till Fadern och vädjade till honom? (Matteus 11:25). Kan Gud be till Gud?
Svar: Det är en bra fråga; de centrala begreppen att förstå här är underordning på jorden och kommunikation inom den treeniga Guden.
Underkastelse: Innan han kom till jorden tömde Jesus frivilligt sig själv (Filipperbrevet 2:6–8) och blev lik oss (Hebreerbrevet 2:17).
På jorden underordnade sig Jesus Gud Fadern (Hebreerbrevet 5:7).
När han skulle lämna jorden bad Jesus Fadern att återge honom den härlighet han hade innan världen skapades (Johannes 17:5).
Kommunikation: Även i himlen råder fullständig kommunikation mellan Fadern, Sonen och Anden. Gud kan kommunicera med Gud, eftersom Gud är en treenig Gud.
Den treeniga Guden: Gud kan vara vad Han vill, och Gud har i Nya testamentet uppenbarat för oss att Han inte är likadan som vi; Han är en treenig Gud, vilket vi kallar Treenigheten. Det finns ingenting och ingen på jorden som liknar Gud. Vi bör inte försöka begränsa vad Gud är utifrån vår egen erfarenhet, utan snarare lära oss vad Gud har uppenbarat.
Fråga 15: Hur kan det finnas en evig Son när Bibeln talar om den ”födde Sonen”, vilket tydligt antyder att Sonen hade en början? (Joh 3:16; Hebr 1:5–6). Det är därför ordet ”födde” utelämnades från alla nya utgåvor daterade efter 1971!!!
Svar: Jag är inte säker på vad frågeställaren syftar på. Jag är inte säker på att frågeställaren vet vad han talar om. En av de två mest populära biblarna för vuxna idag är New King James Bible (Nya testamentet, copyright 1979). Den har ”född” i båda verserna.
Jay P. Greens Interlinear Translation of the Bible (originalupplagan från 1976) har ordet ”begotten” på båda ställena.
Det stämmer att andra översättningar säger ”enda” son, men det betyder ändå ”unikt född” eller, som Wuest-översättningen uttrycker det, ”den ende”.
Det låter som om frågeställaren tänker att om Sonen kom från Fadern, så måste Sonen ha haft en början där Han skapades. Får jag påminna den muslimske läsaren om att nästan alla muslimer (med undantag för mutaziliter och några få andra) tror att Koranen är osapad, men ändå kom Koranen från Allah.
Fråga 16: Om Jesus sitter på tronen, hur kan han då sitta vid Guds högra sida? (Markus 16:19). Sitter han eller står han vid Guds högra sida? (Apostlagärningarna 7:55). Eller är han i Faderns famn? (Johannes 1:1)
Svar: Inom kristendomen kan han befinna sig vid Guds högra sida på ungefär samma sätt som Allah inom islam kan ha en tron – båda är metaforer. Eftersom sura 2:26 säger att Allah inte föraktar att använda liknelser, tror du då att Gud någonsin använde liknelser när han gav Toran och evangelierna?
Fråga 17: Vem uppväckte Jesus från de döda? Var det Fadern (Efesierbrevet 1:20), eller Jesus (Johannes 2:19–21), eller Anden (Romarbrevet 8:11)?
Svar: De deltog alla!
Fråga 18: Om Sonen och den Helige Ande är jämbördiga personer i Gudomen, varför är då hädelse mot den Helige Ande oförlåtlig, men hädelse mot Sonen inte? (Lukas 12:10).
S: Att vara jämställda betyder inte att de är identiska eller inte kan särskiljas. De tre är jämställda i sin natur och på andra sätt, men skiljer sig åt i roll och rang. Den Helige Ande är den del av Treenigheten som verkar i människors hjärtan för att leda dem till frälsning. Om de medvetet och slutgiltigt avvisar den Helige Ande finns det inget hopp. Om de dör i avvisande av den sanna Jesus hamnar de också i helvetet, men om de avvisar Jesus kan den Helige Ande verka i dem för att förändra deras hjärta och sinne.
Fråga 19: Om den Helige Ande är en jämbördig person i Treenigheten, varför talar Bibeln då alltid om att han är utsänd av Fadern eller av Jesus? (Joh 14:26; 15:26).
Svar: De är jämlika till sin natur men skiljer sig åt i roll och rang. Jesus sändes också av Fadern. Fadern sändes aldrig av någon. Vi kan inte sätta några begränsningar för Gud när det gäller vilken roll varje medlem i Treenigheten på något sätt är ”tvingad” att ha. Istället kan vi helt enkelt lära oss vad Bibeln berättar om hur delarna av Treenigheten samverkar.
Fråga 20: Enligt Matteus föddes Jesus under Herodes den stores regeringstid (Matteus 2:1). Enligt Lukas föddes Jesus under den första folkräkningen i Israel, medan Quirinius var landshövding i Syrien (Lukas 2:2). Detta är omöjligt eftersom Herodes dog i mars år 4 f.Kr. och folkräkningen ägde rum åren 6 och 7 e.Kr., ungefär 10 år efter Herodes död.
Svar: Nej, det genomfördes flera folkräkningar. Först ska vi diskutera folkräkningarna och sedan Quirinius.
Folkräkningarna: Josefus nämner en folkräkning genomförd av ”Cyrenius” omkring år 6/7 e.Kr. (”Judarnas historia” 17.13:5, skriven omkring år 93–94 e.Kr.).
Enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 319, 414, anger Papyrus Oxyrhynchus 225 (i Milligan, Greek Papyri, s. 44–47) att en folkräkning genomfördes vart 14:e år. Suetonius och Tacitus visar att Augustus till exempel genomförde tre folkräkningar, varav den andra ägde rum 8–4 f.Kr.
Quirinius: En inskrift visar att Quirinius var guvernör i Syrien från och med år 6 e.Kr. (vilket är för sent för Jesu födelse). Detta var dock Quirinius andra period som guvernör. Den första perioden var mellan 12 och 6 f.Kr., då han ledde ett fälttåg mot homanadensierna i Anatolien. Vi vet dock inte vilken provins Quirinius var guvernör över den första gången. Det finns två uppfattningar:
Sir William Ramsay hävdar att Quirinius var guvernör i Syrien den första gången. (Syrien gränsar till bergen i Anatolien.) Även om vi har en fullständig förteckning över Syriens guvernörer under denna tid och Quirinius inte nämns förrän år 6 e.Kr., kan Quirinius ha varit en särskild, tillfällig guvernör för just detta fälttåg.
F.F. Bruce hävdar att Quirinius troligen var guvernör i Galatien. Galatien ligger i Anatolien. I sin bok *The New Testament Documents: Are They Reliable?* (IVP), s. 86–87, nämner F.F. Bruce att många grammatiker översätter Lukas 2:2 som ”innan” Quirinius blev guvernör i Syrien, inte ”medan”.
Tertullianus (200–240 e.Kr.) skriver i *Mot Marcion* 4:19 att namnet ”Quirinius” ersatte ”Saturninus”. Historiskt sett vet vi att Saturninus var guvernör i Syrien från 8 till 6 f.Kr.
Som en sidokommentar kan sägas att det finns mycket om den antika världen som vi inte kan bevisa. Till exempel ger mynten från Damaskus inga uppgifter om den romerska ockupationen av Damaskus mellan år 34 och 62 e.Kr. Ändå är vi säkra på att romarna styrde Damaskus vid den tiden.
Se *The New Testament Documents: Are They Reliable?* av F.F. Bruce (s. 86–87) för en diskussion om alla dessa synsätt, samt *Encyclopedia of Bible Difficulties* s. 365–366 och *When Critics Ask* s. 383–385 för mer information.
Fråga 21: Johannes döpte till omvändelse (Matteus 3:11). Eftersom Jesus förmodligen var utan synd hade han inget att ångra. Det faktum att han döptes av Johannes har alltid varit [i själva verket aldrig varit] en källa till förlägenhet för kyrkan. Evangelierna ger ingen förklaring till Jesu dop, bortsett från den [påstått] meningslösa förklaringen i Matteus 3:14–15: ”för att uppfylla all rättfärdighet”. Andra bibelställen, som tyder på att Jesus inte ansåg sig vara syndfri, är också [påstått] en källa till förlägenhet för kyrkan (Markus 10:18, Lukas 18:19).
S: Låt oss först tala om kristendomen, och sedan om den pinsamma situationen inom islam med den ”syndfria” profeten som upprepade gånger var tvungen att be om förlåtelse och renande från sina synder.
När man avfärdar en del av Skriften som ”meningslös” och sedan säger att det inte finns någon mening, kanske det helt enkelt beror på att man inte vill förstå meningen.
Jesus döptes som ett exempel för oss och för att identifiera sig med oss. Om frågeställaren kan förstå varför Jesus var närvarande vid den sista måltiden – då intagandet av brödet och vinet symboliserade minnet av Jesu kropp och blod – då kanske frågeställaren också kan förstå varför Jesus döptes.
Låt oss ställa en enkel fråga: beviljade eller avslog Allah Muhammeds upprepade bön? När Muhammed bad om att få sina synder förlåtna, när Muhammed bad om att bli renad, och när Muhammed fruktade gravens plågor [inte helvetet utan graven] – sa Allah då till Muhammed: ”Sluta vilseleda dessa människor. Jag kan inte förlåta dina synder eftersom du inte har några att förlåta”? Sa Allah: ”Ja, jag förlåter dig dina onda synder”, eller sa Allah ingenting alls? Se sura 40:55; 48:1–2; Bukhari vol. 1 nr 711 s. 398; vol. 1 nr 7, 19, 781; vol. 6 nr 3; vol. 8 nr 319, vol. 8 nr 407 tidigare.
Ljög Muhammed här? Muhammed bad: ”Jag har gjort mig själv orätt och bekänner min synd. Förlåt alla mina synder, …” Bukhari, vol. 1, nr 7, 19, 711, 781; vol. 6, nr 3; vol. 8, nr 319, och vol. 8, nr 407 ovan nämner också Muhammeds synder. Specifika saker som nämns i Bukhari, vol. 1, nr 234, vol. 8, nr 794 och 795, inkluderar att hugga av människors lemmar, bränna ut deras ögon och låta dem dö av törst. Se Bukhari, vol. 9, nr 117; vol. 6, nr 198 ovan, samt Fiqh us-Sunnah, vol. 1, s. 133.
Muhammed bad till Allah om förlåtelse för sina tidigare och framtida synder. Bukhari, vol. 8, nr 407, s. 269. Muhammed fick sina tidigare och framtida synder förlåtna. Abu Dawud, vol. 3, nr 4945, s. 1380
I Bukhari, vol. 9, nr 532 (s. 400) står det att Jesus i himlen sade att Muhammeds tidigare och framtida synder var förlåtna av Allah. Anser en muslim att Jesus ljög här, eftersom Allah inte behövde förlåta någonting?
I Bukhari, vol. 6, nr 236, s. 201, står det att Muhammeds synder förlåts i himlen, men det är påfallande att det inte nämns något om förlåtelse av några av Jesu synder. Han behövde aldrig be om förlåtelse för sina synder, medan Muhammed gjorde det.
Muhammed darrade vid tanken på sin plåga i graven. Sahih Muslim, vol. 1, nr 1214, s. 290. Kanske borde Muhammeds anhängare också göra det. Se även Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1479, s. 281–282.
Fråga 22: I Matteus, Markus och Lukas äger den sista måltiden rum på den första dagen av påsken [i själva verket inte, utan under det osyrade brödets högtid] (Matteus 26:17, Markus 14:12, Lukas 22:7). I Johannesevangeliet äger den [påstås] rum en dag tidigare och Jesus korsfästs på påskens första dag [vilket i själva verket inte stämmer, utan på förberedelsedagen inför påsken] (Johannes 19:14).
S: Matteus 26:17, Markus 14:12 och Lukas 22:7 säger INTE den första dagen av påsken, utan snarare den första dagen av det osyrade brödets högtid. Det var torsdagen, dagen då påsklammet slaktades, inte fredagen då påskmåltiden intogs. Jesus korsfästes inte på påskdagen, utan enligt Johannes 19:14 hängde han på korset på påskens förberedelsedag. När det gäller den sista måltiden och korsfästelsen, när börjar en dag? För judarna började den vid solnedgången, och den sista måltiden och korsfästelsen ägde rum samma dag.
Fråga 23: När förde David förbundsarken till Jerusalem? Innan han besegrade filistéerna eller efteråt? (a) Efteråt (2 Samuelsboken 5 och 6). (b) Innan (1 Krönikeboken 13 och 14).
Svar: Arkens resa bestod av två etapper, och den egentliga frågan är om den första etappen ägde rum före striden mot filistéerna, efter, samtidigt eller om tidpunkten inte anges. Det är inget problem när man väl inser att bibelställena inte nödvändigtvis måste följa en kronologisk ordning. Om inte ett bibelställe övergår med ”då” eller ”därefter” eller något liknande, kan händelserna ha ägt rum samtidigt eller i vilken ordning som helst.
Resans första etapp: David förde arken från Kirjat-Jearim, men efter att Ussa hade dödats lämnade han arken i Obed-Edoms, gittitens, hus. (1 Krönikeboken 13; 2 Samuelsboken 6:1–11)
Striderna: Filistéerna mobiliserade sig mot David och stred vid Baal-Perazim och sedan i Refaimsdalen. (1 Krönikeboken 14; 2 Samuelsboken 5:20–25
Resans andra etapp: David förde arken från Obed-Edoms hus till Jerusalem. 1 Krönikeboken 15:1–29; 2 Samuelsboken 6:12–18
I 2 Samuelsboken 6:1 förekommer ordet ”igen”, men ”igen” betyder inte nödvändigtvis efter striderna. Det finns inte heller något ord som anger tidsföljd i 1 Krönikeboken.
Fråga 24: Vad hette kung Abijas mor? (a) Mika, dotter till Uriel från Gibea (2 Krönikeboken 13:2). (b) Maaka, dotter till Absalom (2 Krönikeboken 11:20). Men Absalom hade bara en dotter som hette Tamar
Svar: Även om 2 Krönikeboken 11:20 inte uttryckligen säger att denna Absalom var samma person som Davids son, var det med största sannolikhet samma person.
I boken *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 137, står det att det hebreiska ordet för dotter, *bet*, kan betyda ättling, och att Maaka kan ha varit Absaloms barnbarn. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 245, nämns också att 1 Mosebok 46:15 är ett exempel där ”Leas söner” avser Leas ättlingar.
Det finns åtminstone tre enkla möjliga lösningar som inte innebär några kopieringsfel.
Absalom -> Uriel -> Maaka Absalom hade en son, Uriel, som bodde i Gibea och som hade en dotter vid namn Maaka.
Uriel -> dotter + Absalom -> Maaka Uriel, som bodde i Gibea, hade en dotter som gifte sig med Absalom. De fick en dotter som hette Maaka.
Absalom -> dotter + Uriel -> Maaka Absalom hade en dotter som gifte sig med Uriel, som bodde i Gibea, och de fick en dotter som hette Maaka.
Fråga 25: Erövrade Josua och israeliterna Jerusalem? (a) Ja (Josua 10:23, 40). (b) Nej (Josua 15:63).
Svar: Det räcker inte att bara läsa Bibeln; man måste läsa den noggrant. Det är fel att hävda att Josua 10:23,40 säger att de erövrade Jerusalem. Israeliterna besegrade arméerna i en strid, de tillfångatog fem kanaanitiska kungar i en grotta och de underkuvade landet, men det finns ingen vers i Josua som hävdar att de erövrade Jerusalem.
Fråga 26: Vem var far till Josef, Marias make? (a) Jakob (Matteus 1:16). (b) Heli (Lukas 3:23).
Svar: Jakob var Josefs far, och Heli var den närmaste biologiska förfadern, Marias far. I Lukas 3:23 står det att Jesus var son till Josef, så trodde man. Detta står i den grekiska texten, och frågeställaren har redan ställt en liknande fråga i Fråga 3.
Fråga 27: Vilken av Davids söner härstammade Jesus från? (a) Salomo (Matteus 1:6). (b) Natan (Lukas 3:31).
Svar: Biologiskt sett härstammade Jesus från Natan. Juridiskt sett hade Jesus rätt till Davids släktlinje som den juridiske (inte biologiske) sonen till Josef, som var en ättling till Salomo.
Fråga 28: Vem var Shealtiels far? (a) Jekonja [Jekonja] (Matteus 1:12). (b) Neri (Lukas 3:27).
S: Det fanns flera personer som hette Shealtiel och Zerubbabel.
I Matteus 1:12 lyder släktlinjen: Josia (farfar) -> Jekonja -> Shealtiel -> Zerubbabel -> Abiud -> Eliakim
I Lukas 3:26–27 lyder släktlinjen: Melki → Neri → Shealtiel → Zerubbabel → Resa → Joannas → Juda → Josef
I 1 Krönikeboken 3:15–17 lyder släktregistret: Josia → Jojakim → Jekonja → Shealtiel och Pedaia. Shealtiel har inga barn som nämns, men nästa i den kungliga linjen är Pedaia son Zerubbabel.
Marias och Josefs släktregister var desamma fram till David, och därefter skilde de sig åt. Därefter finns det inga likheter varken när det gäller förfäder eller ättlingar. Kanske namngavs Shealtiel och Zerubbabel i Lukas till ära för de styresmän som nämns i 1 Krönikeboken 3:15–17 och Matteus 1:12. Observera också att Lukas 3:26–27 nämner Juda och Josef, men dessa var andra personer än Juda, Jakobs son, Josef, Jakobs son, och Josef, Marias make.
Fråga 29: Vilken av Zerubbabels söner var en förfader till Jesus Kristus? (a) Abiud (Matteus 1:13). (b) Resa (Lukas 3:27). Men Zerubbabels sju söner är följande: i. Mesullam, ii. Hananja, iii. Hasuba, iv. Ohel, v. Berechja, vi. Hasadja, viii. Jushabbesed (1 Krönikeboken 3:19, 20). Namnen Abiud och Resa passar inte in någonstans.
Svar: Båda, eftersom det, som det föregående svaret visar, fanns två män som hette Zerubbabel, så man bör inte förvänta sig att Rhesa ska förekomma i 1 Krönikeboken 3:19–20, eftersom sönerna i 1 Krönikeboken 3:19 var guvernören Zerubbabels söner. Namnet Abiud borde stämma överens, så det kan antingen vara ett skrivfel i den grekiska texten eller ett skrivfel i den hebreiska. En granskning av Döda havsrullarna borde visa oss vilket av alternativen som gäller, men den enda delen av 1 Krönikeboken som bevarats i Döda havsrullarna är 1 Krönikeboken 7:24.
Fråga 30: Vem var Ussias far? (a) Joram (Matteus 1). (b) Amasja (2 Krönikeboken 26:1).
Svar: Matteus tog inte med varje generation utan hoppade över några, vilket han kunde göra eftersom ”far” också betyder förfader på grekiska och hebreiska. 2 Krönikeboken 22:1; 22:11; 24:27 och 26:1 visar att släktlinjen går Jehoram/Joram → Ahasja → Joas- > Amazia → Ussia. Återigen betyder ”far” även förfader, och Joram var Ussias förfader.
Fråga 31: Vem var Jekonias far? (a) Josia (Matteus 1:11). (b) Jojakim (1 Krönikeboken 3:16
Svar: Ordet ”far” betyder ofta förfader, precis som ordet ”son” ofta betyder ättling, till exempel Jesus, Davids son. 1 Krönikeboken visar oss att den gode kungen Josia var Jekonias farfar, och den onde Jojakim var hans far.
Fråga 32: Hur många generationer fanns det från den babyloniska exilen fram till Kristus?
(a) Matteus säger fjorton (Matteus 1:17).
(b) Men en noggrann räkning av generationerna visar endast tretton (se Matteus 1:12–16).
Svar: Det finns tre grupper om 14 namn vardera, men de kan inte läggas ihop, eftersom den första listan sträcker sig från Abraham fram till och med David, medan den andra listan sträcker sig från David fram till exilen. Nu skulle vi kanske ha ett problem om Matteus hade hävdat att det fanns 42 generationer, men Matteus sa aldrig att summan var 42. Matteus nämnde förmodligen i förbigående tre grupper om 14 namn vardera som ett minneshjälpmedel.
Fråga 33: Vem var Shelahs far? (a) Kenan (Lukas 3:35–36). (b) Arfaksad (1 Mosebok 11:12).
Svar: Svaret är nästan detsamma som på fråga 31. Fader kan betyda förfader och son kan betyda ättling.
Arfaksad var Shelahs far/förfader enligt 1 Mosebok 10:24.
Lukas visar att Shelah var en son/ättling till Kainan, som i sin tur var en son/ättling till Arfaksad.
Fråga 34: På hur många djur red Jesus in i Jerusalem?
(a) Ett – ett föl (Markus 11:7; jfr Lukas 19:35). ”Och de förde fölet till Jesus och lade sina kläder på det; och han satte sig på det.”
(b) Två – ett föl och en åsna (Matteus 21:7). ”De förde fram åsnan och fölet och lade sina kläder på dem, och han satte sig därpå.”
Svar: Det fanns två djur närvarande, en åsna och hennes föl, som det står i Matteus 21:2–6. Både Markus 11:7 och Lukas 19:35 säger att Jesus satte sig på fölet. Som en parentes kan nämnas att den första person som är känd för att ha besvarat denna påstådda motsägelse är Justinus Martyr i ”Dialog med Tryfo den jude”, kapitel 53, skriven omkring 138–165 e.Kr.)
Fråga 35: Hur fick Simon Petrus reda på att Jesus var Kristus? (a) Genom en uppenbarelse från himlen (Matteus 16:17). (b) Hans bror Andreas berättade det för honom (Johannes 1:41).
Svar: Petrus hörde att Jesus var Kristus på grundval av den (begränsade) uppgiften från sin bror Andreas i Johannes 1:41, men det var först senare, i Matteus 16:17, som Petrus med säkerhet visste att Jesus var Kristus genom den Helige Andens ingivelse.
Fråga 36: Tillät Jesus sina lärjungar att ha med sig en stav på sin resa? (a) Ja (Markus 6.) (b) Nej (Matteus 10:9; Lukas 9:3).
Svar: Jesus kunde ha gett olika anvisningar för olika resor. Å andra sidan kan det mycket väl bara vara ett skrivfel, där de kopior vi har av Markus har ersatt ”inte” med ”endast”. På grekiska är skillnaden mellan ”endast” och ”inte” tillägget av det tvåbokstaviga grekiska ordet ei.
Fråga 37: Trodde Herodes att Jesus var Johannes Döparen? (a) Ja (Matteus 14:2; Markus 6:16). (b) Nej (Lukas 9:9)
Svar: Enligt Lukas 9:7 var Herodes förvirrad, så han visste inte vad han skulle tro. I Lukas 9:7–9 står det: ”När tetrarken Herodes hörde talas om allt som hände, blev han förvirrad. Vissa sade nämligen att Johannes hade uppstått från de döda, andra att Elia hade uppenbarat sig, och ytterligare andra att en profet från forna tider hade stått upp. ’Jag halshögg Johannes’, sade Herodes, ’men vem är denne man som jag hör sådana saker om?’ Och han försökte hela tiden få se Jesus.”
I Matteus 14:2 säger Herodes till sina tjänare: ”Det här är Johannes Döparen; han har uppstått från de döda!” Markus 6:16 säger något liknande: ”Johannes, som jag halshögg, har uppstått!” Tänk på att det inte fanns några skiljetecken i det grekiska originalet. Det som här visas som ett utropstecken kunde ha varit ett frågetecken.
Fråga 38: Kände Johannes Döparen igen Jesus före hans dop? (a) Ja (Matteus 3:13–14). (b) Nej (Johannes 1:32, 33).
Svar: Kom ihåg att Johannes Döparen och Jesus var kusiner, så Johannes kände redan Jesus. Men Anden bekräftade att Jesus var Messias under dopet, just i det ögonblicket då Jesus steg upp ur vattnet (Matteus 3:13–14). Johannes skulle inte ha sett bekräftelsen om han inte hade sett Anden sänka sig över Jesus som en duva. Johannes 1:32, 33 beskriver inte när Johannes såg Anden sänka sig över Jesus. Istället beskriver det hur Johannes berättade för andra att han hade sett Anden sänka sig över Jesus som en duva. Eftersom Johannesevangeliet inte anger när Jesus döptes, är det felaktigt att påstå att Johannes säger att detta skedde efter hans dop.
Fråga 39: Kände Johannes Döparen igen Jesus efter hans dop? (a) Ja (Johannes 1:32, 33). (b) [påstås] Nej (Matteus 11:2).
Svar: Matteus 11:2 säger inte att Johannes inte längre kände igen Jesus. Snarare befann sig Johannes i en period av tvivel och utmanade Jesus att bevisa för världen vem han var.
Fråga 40: Vad sa Jesus enligt Johannesevangeliet om att vittna om sig själv? (a) ”Om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd inte sant” (Joh. 5:31).
(b) ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd sant” (Johannes 8:14).
Svar: I Johannes 5:31 menade Jesus att om någon, inklusive han själv, var det enda vittnet om sig själv, skulle vittnesbördet inte anses giltigt i en opartisk domstol. Det är absurt att tro att Jesus säger att han vägrar hävda att han är Messias eller Guds Son.
På samma sätt säger Jesus i Johannes 8:14 att även om han är ett vittne, så är han inte det enda vittnet för sig själv; Fadern är också ett vittne för honom. Detta vittnesbörd bekräftades av Jesu underverk.
Fråga 41: När Jesus kom in i Jerusalem, renade han då templet samma dag?
(a) Ja (Matteus 21:12).
(b) Nej. Han gick in i templet och såg sig omkring, men eftersom det var mycket sent gjorde han ingenting. Istället begav han sig till Betania för att tillbringa natten där och återvände nästa morgon för att rensa templet (Markus 11:1–17).
Svar: Jesus begav sig till Jerusalem med triumftåget och tillbringade sedan natten där. Nästa dag gick Jesus in i Jerusalem igen och drev sedan ut växlarna ur templet. Matteus 21:11–12 utelämnar tiden då han tillbringade natten och återvände till Jerusalem, men att utelämna detaljer är inte ett fel.
Fråga 42: I evangelierna står det att Jesus förbannade ett fikonträd. Torkade trädet ut omedelbart?
(a) Ja. (Matteus 21:19).
(b) Nej. Det vissnade över natten (Markus 11:20).
(Hittills har jag inte förstått varför Jesus förbannade fikonträdet mitt
våren?????)
Svar: Markus 13:28–29 visar att fikonträdet symboliserade det judiska folket, och avsaknaden av frukt symboliserar den brist på acceptans som de flesta judarna skulle känna gentemot Jesus.
Jesus förbannade troligen fikonträdet två gånger. Han förbannade det på morgonen en dag [måndag eller tisdag] i Markus 11:12–14, och sedan nästa dag i Matteus 21:18–19a. Även om det inte står när vissningsprocessen började, vissnade det omedelbart efter att ha förbannats en andra gång i Matteus 21:19b–22. (se även Markus 11:20–25). Det var just detta som hände med judarna. Folket stod under en förbannelse för att ha förkastat Jesus på Golgata, men man såg inga omedelbara följder. Därefter följde dock en period av uppror mot romarna och judisk förföljelse av kyrkan. Senare gjorde judarna uppror mot romarna och Jerusalem förstördes år 70 e.Kr.
Fikonträdet blev förbannat eftersom det var en symbol för Israels folk, men det finns mer information här. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 441–442, som hämtar information från en artikel med titeln ”The Barren Fig Tree” av W.M. Christie, ges ytterligare detaljer. Där står det att mot slutet av mars månad börjar blad dyka upp på fikonträden, och små knoppar som på palestinsk arabiska kallas taqsh, stora som gröna mandlar, växer fram. Dessa faller av, eftersom de inte är riktiga fikon, men bönderna äter ändå dessa när de är hungriga. Om fikonträdens blad däremot dyker upp utan taqsh, kommer det inte att bli några fikon.
Fråga 43: När Paulus var på väg till Damaskus såg han ett ljus och hörde en röst. Hörde de som var med honom rösten? (a) Ja (Apg 9:7). (b) Nej (Apg 22:9).
Svar: I Apostlagärningarna 9:7 hörde de män som var med Saul/Paulus endast ett ljud/en röst (Apostlagärningarna 9:7). Men till skillnad från Apostlagärningarna 22:9 hörde de inte Hans röst som talade till Saul/Paulus. Människor kan höra ett ljud utan att förstå orden.
Fråga 44: När Paulus såg ljuset föll han till marken. Föll även hans reskamrater till marken? (a) Ja (Apg 26:14). (b) Nej (Apg 9:7).
Svar: När människor faller till marken kan de senare resa sig upp och stå där mållösa.
Fråga 45: Angav rösten direkt på plats vad Paulus uppgifter skulle vara? (a) Ja (Apg 26:16–18).
(b) Nej. Rösten beordrade Paulus att bege sig till staden Damaskus, och där skulle han få veta vad han måste göra. (Apg 9:7; 22:10).
S: Det finns ingen motsättning mellan dessa verser: Först följer de verser som nämns.
Apg 9:7 ”De män som reste med Saul stod där mållösa. De hörde rösten men såg ingen.”
I Apostlagärningarna 26:16–18 talar Jesus till Saul: ”Men stå upp och ställ dig på fötterna. Ty jag har uppenbarat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne om det du har sett av mig och det jag kommer att visa dig. Jag skall rädda dig från ditt eget folk och från hedningarna. Jag sänder dig till dem för att öppna deras ögon, så att de må vända sig från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud, för att de skall få syndernas förlåtelse och ett arv bland dem som helgats genom tron på mig.”
Apostlagärningarna 22:10 ”’Stå upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta allt som har anförtrotts dig.’
Apostlagärningarna 26:16–18 ger en sådan bred översikt över vem Saulus från Tarsus kommer att bli. Det finns inga detaljer om vad Saulus ska göra, förutom att han på något sätt ska öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset. Nej, det skulle inte bara kräva studier i Damaskus, utan sju års studier i Arabien innan Paulus skulle veta exakt vad han skulle göra och hur han skulle göra det.
Fråga 46: Vad gjorde Judas med blodspengarna han fick för att ha förrått Jesus?
(a) Han köpte en åker (Apg 1:1)
(b) Han kastade in allt i templet och gick sin väg. Prästerna kunde inte lägga blodspengarna i tempelskatten, så de använde dem för att köpa en åker där främlingar kunde begravas (Matteus 27:5).
Svar: Båda, även om det första är indirekt. Judas kastade pengarna i templet. Prästerna använde pengarna för att köpa åkern i Judas namn.
Fråga 47: Hur dog Judas?
(a) Efter att han kastat pengarna i templet gick han därifrån och hängde sig (Matteus 27:5).
(b) Efter att han köpt åkern för priset av sin onda gärning föll han huvudstupa och sprack itu på mitten, och alla hans inälvor strömmade ut (Apostlagärningarna 1:1).
Svar: Låt mig ställa en gruvlig fråga. När en person har hängt sig, och om ingen tar ner kroppen och inga djur tar den med sig medan den hänger i ett träd, vad händer då med kroppen? Tror du att den förblir intakt för alltid? – Självklart inte.
Det är också möjligt att Judas försökte hänga sig över en klippa, men misslyckades eftersom repet brast.
F48: Varför kallas fältet ”Blodfältet”?
(a) [Påstås] för att prästerna köpte det med blodspengarna (Matteus 27:7–8).
(b) På grund av Judas blodiga död där (Apostlagärningarna 1:19).
Svar: Det finns ingen motsättning mellan de två bibelställena.
Matteus 27:7–8 säger inte att det var enbart därför att prästerna köpte det med blodspengar. Matteus 27 säger att a) Judas hängde sig, b) det köptes med blodspengar och c) det var en plats där utlänningar begravdes.
I Apostlagärningarna 1:19 står det endast att folket i Jerusalem hörde talas om a) att Judas hade dött, b) att den hade köpts med blodspengar, och därför kallade de den för Blodfältet.
Fråga 49: Ville Herodes döda Johannes Döparen? (a) Ja (Matteus 14:5).
(b) Nej. Det var Herodias, Herodes hustru, som ville döda honom.
Men Herodes [fruktade Johannes och] visste att han var en rättfärdig man och skyddade honom (Markus 6:20).
Svar: Herodes var här tveksam. Herodes ville att Johannes skulle dödas, men han ville inte framstå som den som ville ha honom dödad. Herodes kan ha fruktat Johannes av två skäl. Om Herodes helt enkelt hade genomfört en godtycklig avrättning, skulle folket inte ha respekterat Herodes alls. Men även efter att Herodes hade satt Johannes i fängelse för att få honom dödad, kan Herodes ha fått kalla fötter. Om Johannes verkligen var en profet, hur skulle Herodes då stå inför Gud? Herodias löste dock alla Herodes problem och tveksamheter genom att låta sin dotter få Herodes att lova att döda Johannes Döparen. Det vill säga, åtminstone löste Herodias Herodes problem i detta liv.
Fråga 50: Vem var den tionde lärjungen bland de tolv?
a) Taddeus (Matteus 10:1–4; Markus 3:13–19).
(b) Judas, Jakobs son, är motsvarande namn i Lukasevangeliet (Lukas 6:12–16).
Svar: Taddeus är samma person som Judas, Jakobs son, i Lukas 6:16 och Apostlagärningarna 1:13, på samma sätt som Petrus och Simon är samma person. Kanske ville Taddeus efter korsfästelsen inte kallas Judas, på grund av risken för förväxling med Judas Iskariot. Judas är ett hebreiskt namn. Vissa grekiska manuskript anger Thaddaeus, vissa anger ”Lebbaeus” och vissa anger ”Lebbaeus, kallad/med tillnamnet Thaddaeus”. I Asimovs Guide to the Bible, s. 908, står det att ”Lebbaeus” är den grekiska formen av ”Levi”.
Fråga 51: När Jesus kom till Kapernaum helade han en centurions slav. Kom centurionen personligen för att be Jesus om detta? (a) Ja (Matteus 8:5).
(b) Nej. Han sände några av de judiska äldste och sina vänner (Lukas 7:3, 6).
Svar: Hundraföraren sände judiska mellanhänder; Matteus utelämnade troligen detalj en om mellanhänderna eftersom han inte ville dölja det faktum att Jesus hjälpte en icke-jude, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 200. NIV Study Bible, s. 1453, tillägger att på samma sätt, när Pilatus piskade Jesus i Matteus 27:26, säger Matteus INTE att Pilatus personligen piskade Jesus, utan att han lät piska Jesus.
Fråga 52: Har någon annan än Jesus stigit upp till himlen? (a) Nej (Joh. 3:13).
(b) Ja. ”Och Elia steg upp till himlen i en virvelvind” (2 Kungaboken 2:11).
Svar: Detta svar kräver en grundlig förståelse av kristen teologi. När de troendes liv på jorden enligt Gamla testamentet var över, gick de för att leva med Gud i paradiset, även kallat Abrahams famn i Lukas 16:22. Ingen gick dock till den himmel där Jesus nu befinner sig förrän Jesus dog och uppstod igen. Det är därför Jesus sade till tjuven till höger om sig: ”I dag skall du vara med mig i paradiset.”
Fråga 53: Till vem sålde midjaniterna Josef? (a) ”Till ismaeliterna” (1 Mosebok 37:2). (b) ”Till Potifar, en av faraos tjänstemän” (1 Mosebok 37:36).
Svar: Svaret borde vara uppenbart. Jakobs övriga söner reste inte ner till Egypten, där Potifar bodde, vid denna tidpunkt. De sålde Josef direkt till ismaeliterna, som i sin tur sålde honom till Potifar. Ismaeliterna ville inte ha Josef som slav; de var endast transportörer som sålde honom vidare till Potifar.
Fråga 54: Vem förde Josef till Egypten?
(a) Ismaeliterna köpte Josef och ”förde sedan Josef till Egypten” (1 Mosebok 37:25, 27).
(b) ”Midjaniterna hade sålt honom i Egypten” (1 Mosebok 37:36).
(c) Josef sade till sina bröder: ”Jag är er bror Josef, som ni
sålde till Egypten” (1 Mosebok 45:4).
Svar: Även om både ”midianiterna” och ”ismailiterna” skulle kunna vara ett skrivfel, finns det en annan förklaring. Midianiterna och ismailiterna var inte åtskilda från varandra, och de två termerna användes omväxlande. Även idag härstammar araberna från kusiner till kanaaniterna som bodde i Bahrain och andra semitiska och hamitiska folk, samt från andra förfäder som inte härstammar från Ismael. När araberna säger att de härstammar från Ismael finns det också en viss sanning i det, eftersom dessa folk alla ingick äktenskap med varandra. Dessutom hade Abraham sju andra söner med Ketura, och några av dessa var Midian, Saba och Dedan.
När det gäller c) så sålde Josefs bröder honom till Egypten indirekt, genom de arabiska handelsmännen.
Fråga 55: Vem dödade Goliat? (a) David (1 Sam. 17:23, 50). (b) Elhanan (2 Sam. 21:19).
Svar: Våra bevarade versioner av 2 Samuelsboken 21:19 innehåller uppenbarligen ett kopieringsfel, där man utelämnat frasen ”Lahmi, bror till”
I 1 Krönikeboken 20:5 står det att Elhanan dödade Lahmi, Goliats bror.
Detta kopieringsfel är lätt att spåra, enligt boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 212–213, som ger en fullständig hebreisk analys.
Fråga 56: Vem dödade Saul? (a) ”Saul tog sitt eget svärd och kastade sig över det … Således
dog...” (1 Samuelsboken 31:4–6). (b) En amalekit dräpte honom (2 Samuelsboken 1:1–16).
Svar: Saul tog sitt eget liv. 2 Samuelsboken 1:1–16 säger inte att en amalekit dödade Saul. Det framgår snarare att en amalekit hävdade inför David att han hade dödat Saul. Amalekiten ljög i hopp om en belöning, men David lät istället avrätta honom.
Fråga 57: Varför lär Gamla testamentet [påstås] att det inte finns något helvete, medan Nya testamentet lär att det finns ett? Idén om ”progressiv uppenbarelse” förklarar inte motsägelserna i de bibliska texterna.
Svar: Gamla testamentet lär faktiskt ut att helvetet finns, om än inte lika tydligt.
”Men du skall föras ner till dödsriket, till avgrundens djupaste djup.” Jesaja 14:15
”Vem av oss kan bo hos en förtärande eld? Vem av oss kan bo hos eviga lågor?” Jesaja 33:14
Graven: Job 33:24; Psaltaren 30:9
Hesekiel 32:18–31 är en lång beskrivning av dem som befinner sig i avgrunden. Där sägs det om Farao, som redan befinner sig i avgrunden, att han skall se de andra där och tröstas av deras stora antal.
I Jesaja 66:24 står det att masken inte dör och elden inte slocknar för dem som kämpade mot Gud.
Slutligen, hur länge kommer helvetet att vara? Den eld som Gud har tänt mot dem som hatar Honom kommer att brinna för evigt. (Jeremia 17:4)
Fråga 58: Varför lär större delen av Gamla testamentet ut att det inte finns något liv efter döden (se till exempel Predikaren 9:5–6), medan senare skrifter i Gamla testamentet och Nya testamentet gör det?
Svar: Det lär inte ut ett liv efter döden i graven som islam gör, men det lär ut att det finns ett liv efter döden.
”Och många av dem som sover i jordens stoft skall vakna upp, en del till evigt liv, men andra till skam och evigt förakt.” Dan 12:2
”Men Gud skall frälsa mitt liv från dödsriket, ty han skall säkert föra mig till sig.” Ps 49:15
”Livets väg leder uppåt för den vise, så att han kan undvika att gå ner till dödsriket.” Ordspråksboken 15:24
Job 19:26–27 – ”Även efter att min hud har förstörts, skall jag ändå i mitt kött se Gud. Jag skall själv se honom; mina ögon skall skåda honom, och inte som en främling. Hur längtar mitt hjärta inom mig!”
Det finns en plats för dem i livet efter detta, Job 26:6; Psaltaren 139:8
I 2 Samuelsboken 12:23, när David sade att han skulle gå till sin döde son, men att sonen inte skulle komma tillbaka till honom, antog David att sonen fortfarande existerade men inte var utplånad.
David sade att han skulle bo i Herrens hus för evigt i Psalm 23:6
David profeterade att Gud inte skulle lämna hans [den Heliges] själ i dödsriket i Psalm 16:10.
Även om den rättfärdige tjänaren skulle dödas, skulle han få se sina efterkommande i Jesaja 53:10–11:
(citat är hämtade från BSB)
Även om Gamla testamentet inte är lika tydligt som Nya testamentet, saknas i både Gamla och Nya testamentet ett annat begrepp, nämligen plågor för människor som fortfarande befinner sig i sina förruttnande kroppar på kyrkogården, enligt muslimsk teologi. Jag ber om ursäkt för längden på följande avsnitt, men detta är nödvändigt för att på ett adekvat sätt fastställa detta inom muslimsk teologi.
Plågan i graven är ett faktum. Sunan Nasa’i vol. 2 nr 1311 s. 199
Människor befinner sig först i graven. Därefter går de till himlen eller helvetet. Ibn-i-Majah, vol. 5, nr 4268, s. 500, 501
Alla muslimer, utom martyrer, ställs inför rätta i sina gravar. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2057, s. 533; Bukhari, vol. 1, nr 184, s. 126
Det finns en viss plåga för muslimer i deras gravar. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2066, s. 536
Profeternas kroppar lever i sina gravar, och de kan höra. Abu Dawud, vol. 1, fotnot 514, s. 269
En natt såg Mohammed att Moses bad i sin grav. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1637, s. 1640
Muslimer i sina gravar hör ljudet av människor som går. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2054–2055, s. 531–532
De som inte tror straffas i sina gravar om deras anhöriga gråter över dem. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1851–1862, s. 477–451
Muhammed hörde två döda som plågades i sina gravar. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2072A, vol. 2, nr 2072B, s. 539
En judisk kvinna dog, och Mohammed sade att hennes anhörigas klagan plågade henne i graven. Ibn-i-Majah, vol. 2, nr 1595, s. 446
Judarna plågas i sina gravar. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2063, s. 535
En judisk kvinna ska ha sagt att människor torterades i graven på grund av att de besudlat sig med urin. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1348, s. 217
En person torterades i sin grav för att ha besudlat sig med urin. Bukhari 1 nr 215, 217, s. 141, 142; Ibn-i-Majah 1 nr 347–349, s. 198–199
En jude som förbjöd andra judar att skära sig där urin hade fallit straffades i graven. Abu Dawud 1 nr 22 s. 6
Att Mohammed lägger en färsk kvist på en grav kan gynna den icke-troende döde. Sahih Muslim, vol. 1, nr 575, 576 och fotnot 496, s. 171–172
Till och med Mohammed sökte skydd från plågorna i graven. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2065, s. 535; vol. 2, nr 2069, s. 537; vol. 2, nr 2071, s. 538
”… hon hade hört Profeten söka skydd hos Allah från straffet i graven.” Bukhari, vol. 2, nr 458, s. 258.
En judisk kvinna sa till antingen Mohammed eller en muslimsk man att de skulle ställas inför rätta i graven. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2068, s. 537
En judisk kvinna sade till Mohammed: ”Må Allah skydda dig från plågorna i graven.” Därefter bad Mohammed om skydd från plågorna i graven. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1479, s. 281–282
Mohammed darrade vid tanken på sin plåga i graven. Sahih Muslim 1 nr 1214 s. 290
Må Allah skydda dig från gravens plågor. Sahih Muslim, vol. 2, nr 1973, s. 428
Hos Banu al-Najjar tog muslimerna över marken och grävde upp de icke-troendes gravar i jakt på skatter. Abu Dawud 1 nr 454 s. 118
Polyteisternas gravar grävdes upp och platsen användes till en moské. Sunan Nasa’i, vol. 1, nr 705, s. 444–445
Ett påstått mirakel där Muhammed angav vilken grav som skulle grävas upp för att hitta skatter. Dessutom är det tillåtet för muslimer att gräva upp icke-muslimers gravar om de kan dra någon nytta av det. Abu Dawud, vol. 2, nr 3082 och fotnot 2556, s. 878
Fråga 59: Varför säger kyrkan att Gud inte är förvirringens upphovsman (1 Kor 14:33), när många bibelställen helt och hållet motsäger detta? Se 1 Mos 11:9; 2 Mos 14:24 och 23:27; 5 Mos 7:23 och 28:20,28; Jos 10:10.
Svar: Även om det grekiska ordet i 1 Korintierbrevet 14:33 inte har samma betydelsespann som ordet i Gamla testamentet, finns det en mycket enklare förklaring. Man måste betrakta versens sammanhang, vilket åtminstone innebär att man läser ett par verser före och efter de aktuella verserna. 1 Korintierbrevet 14:33 handlar om församlingar av troende. Detta är inte tillämpligt på dem som trotsade Gud vid Babels torn, den egyptiska armén som förföljde Mose och israeliternas fiender.
Fråga 60: Var Gud känd under namnet Jahve före Mose (2 Mosebok 6:3), eller var han inte det (1 Mosebok 4:26, 5:29, 9:24, 22:14, 27:20, 27:27, 28:20–21)?
S: Först en iakttagelse som inte ingår i svaret, och sedan svaret. Å ena sidan: Eftersom Mose skrev Första Moseboken under sin egen tid, inte Jakobs, kunde Mose använda vilket namn han ville. Till exempel skriver man korrekt att Columbus upptäckte Amerika, även om Columbus inte kände till namnet ”Amerika”. Se When Critics Ask, s. 68–69 för mer information. Detta förklarar i sig alla utom 53 ställen, som är direkta citat eller liknande.
Svaret är att 2 Mosebok 6:3 inte säger att de inte var kända för Abraham, Isak och Jakob.
För det andra (detta utesluter 5 av de 53 ställena):
Andra Moseboken säger inte att de inte kände till Guds gudomliga namn. Det står bara: ”Jag uppenbarade mig … men genom mitt namn HERREN [Yahweh] gjorde jag mig inte känd för dem.” Även om Gud talade till eller uppenbarade sig för Abraham, Isak och Jakob minst (8, 1, 6) 15 gånger, uppenbarade sig Gud aldrig för dessa män på ett särskilt sätt som var förknippat med Hans gudomliga namn, så som Gud uppenbarade sig för Mose. Faktum är att när Jakob bad om ett namn efter brottningen i 1 Mosebok 32:29, fick han uttryckligen inget svar.
Fråga 61: Var den lag som gavs av Yahweh fullkomlig (Psaltaren 19:7), eller var den inte det (Hebreerbrevet 8:6–?
Svar: David sade att Guds lag var fullkomlig eftersom den var god och det som Gud ville. Hebreerbrevet 8:6– säger INTE att det fanns något som saknades i vad lagen föreskrev att man skulle göra (och inte göra). I stället visar Hebreerbrevet att lagen saknade kraft att förändra människans hjärta. Det var bra att prästerna offrade, men lagens maktlöshet symboliserades av att de var tvungna att offra om och om igen.
Fråga 62: Varför går det [påstås] inte att förena de sex berättelserna om uppståndelsen? (Se
Matteus 28, Markus 16, Lukas 24, Johannes 20–21, Apostlagärningarna 1:3–12, 1 Korintierbrevet 15:3–8.) Paulus säger att utan uppståndelsen är den kristna tron förgäves (1 Korintierbrevet 15:14). Hur skulle de bibliska berättelserna överhuvudtaget kunna vara oeniga om en så viktig händelse?
S: De behöver inte ”förenas” eftersom de redan passar ihop alldeles utmärkt. Här är en tidsföljd för dessa 25 händelser. Siffror avser händelser som måste inträffa i en viss ordning, och bokstäver som a, b, c avser händelser som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger tidspunkter, ordning och plats.
Efter att Jesus uppstått från de döda: Mt 28, Mk 16, Lk 24, Joh 20–21
————————————————————
R1a. När sabbaten var över begav sig Maria Magdalena, den andra Maria [Jakobs mor], Salome och kvinnorna till graven. Matt 28:1b; Mark 16:1–3; Luk 24:1; Joh 20:1
R2a. Det inträffade en jordbävning när ängeln kastade bort stenen. Vakterna blev som döda. Matt 28:2–4
R2b. Ängeln kastade bort stenen. Mk 16:4; Luk 24:2
R1b. Ingen kropp hittades, och två ”män” talade till kvinnorna. Luk 24:3–8; Joh 20:2
R3. På morgonen då Jesus uppstod uppenbarade sig en ängel för kvinnorna och sade åt dem att be lärjungarna att bege sig till Galiléen. Matt 28:5–7; Mark 16:5–8
R4a. Medan kvinnorna skyndade tillbaka uppenbarade sig även Jesus för dem och sade åt dem att be lärjungarna att bege sig till Galiléen. Matt 28:8–10
R4b1. När kvinnorna återvände från graven trodde lärjungarna inte på dem. Luk 24:9–11
R4b2. Petrus och Johannes springer till graven, och Johannes kommer dit först. Luk 24:12; Joh 20:3–9
R4b3. Därefter återvänder lärjungarna till sina hem [i Jerusalem]. Joh 20:10
R4c. Vakterna berättar för prästerna; prästerna mutar dem. Matt 28:11–15
R4d. Medan Maria grät uppenbarade sig två män, och sedan Jesus, för Maria Magdalena. Mk 16:9–11; Joh 20:11–18
R5. Samma dag på vägen till Emmaus uppenbarar sig Jesus för två lärjungar (inte bland de elva lärjungarna). Han stannar hos dem till kvällen. Mk 16:12; Luk 24:13–29
R6. Omedelbart skyndade de två lärjungarna tillbaka till Jerusalem (7 miles bort) och berättade för de elva lärjungarna. Mk 16:13; Luk 24:33–35
R7. I Jerusalem, på kvällen samma dag som Jesus uppstod, medan de två talade med lärjungarna, uppenbarade sig Jesus för första gången för tio lärjungar. Joh 20:19–23
R8. De andra lärjungarna berättar för Tomas att de har sett Jesus. Joh 20:25
R9. Åtta dagar senare uppenbarar sig Jesus för andra gången för de elva lärjungarna, inklusive Tomas. Mk 16:14; Joh 20:19,26–31
R10. Jesus visar sig för dem (för tredje gången) vid Tiberiasjön [Galiléen]. De fångar 153 fiskar. Matt 28:19–20; Joh 21:1–14.
R11. Tre gånger frågar Jesus Petrus om Petrus älskar honom. Joh 21:15–23
R12. I Galiléen uppenbarar sig Jesus för lärjungarna och ger dem det stora uppdraget. Matt 28:16–20; Mark 16:15–18
R13. De återvänder till Jerusalem och stannar antingen där eller i Betania, en förort.
R14. Medan de äter befaller Jesus dem att stanna kvar i Jerusalem tills de fått kraft från höjden (Luk 24:49; Apg 1:4). De lyder denna befallning. Luk 24:52
R15. Jesus leder dem till Betania, en förort till Jerusalem på sluttningen av Olivberget. Luk 24:50
R16. Fyrtio dagar efter uppståndelsen (Apg 1:3) stiger Jesus upp till himlen i molnen. Mk 16:19; Luk 24:50–51; Apg 1:9–11
R17a1. När de återvänder till Jerusalem stannar apostlarna i templet. Luk 24:52–53
R17b. De elva apostlarna väljer Matthias att ersätta Judas. Apg 1:15–26
R18. I Jerusalem på pingstdagen (50 dagar efter påsken) fylls apostlarna av den Helige Ande. Apg 2
R19. Därefter färdas apostlarna fritt. Markus 16:20
F63: Varför blev lärjungarna förvånade över Jesu uppståndelse, trots att Jesus upprepade gånger hade sagt till dem att de skulle förvänta sig den? (se Matt 16:21, 17:22–23, 20:17–19, Mark 9:31, 10:34, Luk 9:22, 18:33). En ängel påminde till och med kvinnorna om att Jesus hade berättat för dem om sin förestående uppståndelse (Luk 24:6–7). Hur kommer det sig att kvinnorna kom ihåg hans ord (Luk 24), men inte lärjungarna (Joh 20:9, Luk 24:12)? Till och med Jesu fiender kom ihåg att han hade förutsagt att han skulle uppstå igen (Matt 27:63).
S: Om jag vore en lärjunge som hade fått höra detta, skulle jag definitivt inte förhålla mig likgiltig inför att se Jesus uppstå från de döda. Skulle inte du också bli förvånad?
Fråga 64: Varför lär Jesus [enligt vissa] ut frälsning genom gärningar i de synoptiska evangelierna, medan Johannes framställer honom som att han lär ut frälsning genom tro?
Svar: Lukas gör precis det MOTSATTA mot att lära ut frälsning genom gärningar i liknelsen om den förlorade sonen i Lukas 15:11–32. Matteus lär inte bara ut att det är Guds generositet, inte våra gärningar, i Matteus 20:1–16 (liknelsen om arbetarna i vingården). Jesus gör också något mer subtilt i Matteus. I Matteus 5–6 säger Jesus att om man skulle leva fullkomligt, är det detta man måste göra. När lärjungarna frågar: ”Vem kan då bli frälst?”, visar Jesus då frälsning genom Guds förlåtelse? Matteus lär ut frälsning genom nåd i Matteus 9:12; 18:23–35 osv. Eftersom ”Människosonen kom inte för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många ”, kan det inte vara frälsning för dem som förtjänar den, eftersom Jesus måste lösa ut oss.
Precis som i nästa svar lär Johannes 14:15–24 att de som verkligen älskar Gud kommer att lyda honom. Varken Johannes eller de andra evangelierna säger dock att vår lydnad eller våra gärningar är en källa till eller orsak till vår frälsning.
Fråga 65: Varför lär Johannes inte i sitt evangelium att det är nödvändigt att omvända sig från våra synder, eftersom han säger att hans evangelium skrevs just för att visa människor hur man blir frälst (Johannes 20:31)?
S: Ännu mer än de andra evangelierna lär Johannes evangelium att om man verkligen älskar Gud kommer man att lyda Honom. Den som inte älskar Gud kommer inte att lyda Honom (Joh 14:15–24). Olika författare använde olika ord för att förmedla samma budskap.
Fråga 66: Varför lämnas de två sakramentens – dopet och nattvarden – natur och utövande tvetydiga i Bibeln, och varför är de en källa till oenighet bland kyrkorna?
S: Jag antar att det är ungefär som när jag läser muslimska kommentatorer som säger att kvinnlig omskärelse, bönetider och villkor för skilsmässa är ämnen som debatteras bland olika skolor inom sunni-islam, eftersom de inte definieras i Koranen.
Dopet blir tydligt när man väl förstår meningen bakom det. Dopet sker när en person blir en del av Guds familj. Vissa anser att en person tillhör Guds familj genom att vara född av mänskliga föräldrar. Andra (däribland jag själv) hävdar att det bevisas genom att människor tror. De som tillhör den första kategorin har dock en inneboende motsägelse. De måste skilja mellan dem som tror och tillhör Guds familj, den osynliga kyrkan, och dem som inte tror men på något märkligt sätt ändå tillhör Guds familj, den osynliga kyrkan. Nattvarden firas till minne av Jesus och hans offer, enligt Jesus. Den katolska kyrkan har också lärt att brödet och vinet faktiskt förvandlas till kropp och blod (och lutherdomen har fört vidare denna tro i modifierad form). Genom att inte förstå Jesu metafor måste de tro att Jesus vid den ursprungliga sista måltiden hade två olika kroppar i samma rum samtidigt. Därför är det uppenbart för dem som inte har några extra förutfattade meningar.
Fråga 67: Varför kände författarna till Nya testamentet sig fria att felcitera och feltolka Gamla testamentet och sammanblanda verser? (se Matteus 3:3 jämfört med Jesaja 40:3; Matteus 12:17–21 jämfört med Jesaja 42:1–4; Matteus 13:35 jämfört med Psalm 78:1–3; Apostlagärningarna 2:16–21 jämfört med Joel 2:28–32; Apostlagärningarna 7:43 jämfört med Amos 5:25–27; Romarbrevet 3:4 jämfört med Psalm 51:4; Romarbrevet 9:33 jämfört med Jesaja 28:16 och 8:14; Romarbrevet 10:6–8 jämfört med 5 Mosebok 30:12–14; Romarbrevet 11:9–10 jämfört med Psalm 69:22–23; Romarbrevet 11:26–27 jämfört med Jesaja 59:20–21; 1 Korintierbrevet 2:9 jämfört med Jesaja 64:4; 1 Korintierbrevet 3:20 jämfört med Psalm 94:11; 1 Korintierbrevet 15:54–55 jämfört med Jesaja 25:8 och Hosea 13:14. )
S: Att parafrasera är inte detsamma som att citera felaktigt. Ibland kan det ha varit deras sed att sätta ihop verser och bara hänvisa till den mest kända källan. Detta var inte bara deras sed, utan en ”midrashisk” sed bland judarna. Matteusevangeliet var troligen skrivet främst till en judisk publik, och Matteus använde de litterära stilar som de kände sig bekväma med. Andra författare använde judiska litterära stilar i mindre utsträckning, och Paulus var förstås utbildad som farisé.
Fråga 68: Varför använde evangelisterna Septuaginta, en undermålig översättning av Gamla testamentet? (Matteus 3:3; Lukas 4:17–21; Apostlagärningarna 7:43; Apostlagärningarna 15:17; Romarbrevet 10:11) Misslyckades den Helige Ande med att inspirera dem med den mer exakta hebreiska texten, den som accepteras idag?
S: Döda havsrullarna har visat att Septuaginta ibland låg närmare den forntida texten än den masoretiska texten, även om den masoretiska texten i de flesta fall låg närmare. Övriga böcker var skrivna på grekiska, och författarna använde ofta den grekiska Septuaginta. Det är dock innebörden som är viktig, inte de exakta orden. För övrigt accepterar vi inte den masoretiska texten blint idag. Även om den är ganska bra, skulle vi lägga större vikt vid Döda havsrullarna. Det är bara det att det i de flesta fall inte finns någon betydande skillnad.
Fråga 69: Varför tog Matteus och Petrus ut gamla testamentets avsnitt ur sitt sammanhang för att göra dem till profetior, när de aldrig av författaren till Gamla testamentet angavs som profetiska (jämför till exempel Apostlagärningarna 1:20 med Psalm 69:25)?
S: Apostlagärningarna 1:20 syftar på den som förrådde och förföljde Guds utvalde. Psalm 69:25 kan vara en allmän hänvisning till alla som förföljer Guds folk. Psalm 69:25 kan alltså gälla många som förföljer Guds folk.
Fråga 70: Varför hänvisade Markus [påstås] felaktigt till en profet i Gamla testamentet (Markus 1:2)? (Denna felaktiga hänvisning finns i den kritiska texten, men inte i Textus Receptus, vilket visar att den tidiga kyrkan var villig att korrigera de heliga skrifterna för att undanröja svårigheter.) Hur kan vi lita på att Markus förklarar profetiorna i Gamla testamentet för oss om han till och med har fel om källan?
S: Å ena sidan härstammar Markus 1:2–3 faktiskt från två profeter, Malaki 3:1 och Jesaja 40:3, och endast den mer framträdande profeten nämns, nämligen Jesaja.
Å andra sidan är detta inte en fråga som rör ”Textus Receptus”, eftersom många tidiga manuskript visserligen nämner Jesaja vid namn, men andra inte gör det. I synnerhet nämns Jesaja inte i den bysantinska manuskriptfamiljen, liksom inte heller i Alexandrinus, den ursprungliga bohairiska koptiska texten, den etiopiska, den armeniska och andra.
F71: Varför citerar Judas den icke-kanoniska Enochsboken som en profetia (Judas 14–15)? Misslyckades den Helige Ande med att inspirera Judas om att Enochsboken inte skulle accepteras i kanon?
Svar: Judas sa inte att han citerade Enoks bok; han sa snarare att han citerade mannen Enok. Enoks bok är en blandning av sanning och felaktigheter. Det är också en sammansatt bok, bestående av minst fem delar som satts ihop. Detta citat kommer från den första och äldsta delen av boken. Om Enok faktiskt sa detta, så tar inte det faktum att citatet finns i en sammansatt bok bort profetians sanning.
Fråga 72: Varför citerar Matteus 2:23 en profetia från Gamla testamentet som inte existerar? Använde Matteus också icke-kanoniska skrifter?
S: Matteus säger: ”Han skall kallas nazarén.” Gamla testamentet (liksom Koranen) skrevs ursprungligen utan konsonanter, och orden ”nazaren” och ”gren” är identiska på hebreiska utan vokaler. Jesus förutsades som grenen i Gamla testamentet i Jesaja 11:1, Jeremia 23:5, 33:5 och troligen Sakarja 6:12. Sakarja 3:8 är också mycket intressant.
Fråga 73: Varför tillskriver Matteus ett citat om krukmakarens åker till Jeremia, när det inte finns någon sådan passage hos Jeremia, och den närmaste i Gamla testamentet finns hos Sakarja (Matteus 27:9–10; Sakarja 11:12)?
Svar: Först vad verserna säger och sedan ett par svar.
Matteus 27:9–10 säger a) 30 silvermynt, b) fastställda av Israels folk, c) använde silvret för att köpa krukmakarens åker, d) såsom Herren hade befallt mig.
Sakarja 11:12–13 nämner a) 30 silvermynt, b) fastställda av dem som betalade honom, c) kastade till krukmakaren. Det finns inget omnämnande av någon åker, eller att Herren hade befallt honom.
I Jeremia 32:6–8 nämns att fältet köptes, såsom Herren hade befallt honom.
Kristna har åtminstone fyra svar.
Skrivfel avseende Sakarja – Det kan ha varit ett skrivfel avseende Sakarja. (Johannes Calvin ansåg detta.) Faktum är att, även om Calvin inte kunde ha vetat detta på sin tid, vissa grekiska manuskript faktiskt anger Sakarja istället för Jeremia, och i vissa förekommer inget av namnen alls.
Översättningsfel: Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, skriver att Matteus ursprungligen skrev sitt evangelium på hebreiska. Om detta stämmer, och det översattes till grekiska, kan denna detalj ha ändrats vid den tidpunkten.
En icke nedtecknad profetia av Jeremia. Sakarja 1:4 citerar själv Jeremia 18:11. I Sakarja 7:7 nämns att han återger ord från tidigare profeter. Detta nämns i boken ”Difficulties in the Bible”, s. 139.
En testimonia-kedja: En midrashisk praxis var att citera olika profetior och koppla ihop dem. Detta kan inte bara vara vad som kallas en ”testimonia-kedja”, utan det är inte heller något nytt, eftersom Markus 1:1 troligen också är en testimonia-kedja.
Fråga 74: Varför förstördes inte Tyros av Nebukadnessar, såsom profeterats av Hesekiel (Hesekiel 26)? När staden förstördes av Alexander den store, varför förblev den då inte öde, såsom profeterats av Hesekiel? (Se Hesekiel 26:14, 27:36, 28:19; Wallace B. Fleming, The History of Tyre, Columbia University Press, 1915, s. 64.)
S: Staden Tyros på fastlandet förstördes fullständigt av Nebukadnessar. Under den 13 år långa belägringen byggde dock Tyros invånare upp staden på en ö mittemot fastlandet. Det är därför som den paradoxala situationen uppstod att även om Nebukadnessar skulle erövra staden, säger Hesekiel 29:17–18 att Nebukadnessar inte skulle få någon belöning från bytet.
Östaden förstördes senare av Alexander den store, och staden återuppbyggdes aldrig. Fisknät spreds ut på den, och faktiskt försvann ön ännu senare och ersattes av en halvö vars grund var den vägbank som Alexander hade byggt.
Fråga 75: Hur kan det komma sig att Jesaja profeterade om en tillfällig förstörelse av Tyrus, medan Hesekiel profeterade om en permanent förstörelse (Hesekiel 26:14, 21; 27:36; 28:19 jämfört med Jesaja 23:13–1)?
Svar: Eftersom det skedde mer än en förstörelse av Tyros, och i slutändan fanns det två platser som hette Tyros. I Jesaja profeterades det (och uppfylldes) att den
tillfällig förstörelse av fastlandsstaden Tyros under Nebukadnessar. Lägg märke till detaljerna i Jesaja 28:19.
Hesekiel 26:3–14 har en chiastisk struktur, med vissa undantag. I en perfekt chiastisk struktur placeras varje tanke parallellt i symmetrisk form. Förändringarna i pronomenen på hebreiskan är viktiga här.
Hes 26:3 Många folk skall dra upp mot Tyros
... Hes 26:4 De skall förstöra Tyros murar och torn.
… Hes 26:4,5 Jag [Gud] skall göra Tyrus till en kal klippa, en plats att breda ut fisknät på.
……Hes 26:6 Hennes bosättningar på fastlandet kommer att plundras.
……..Hes 26:7 Nebukadnessar från Babylon kommer att dra upp mot Tyrus
……Hes 26:8 Han [Nebukadnessar] skall plundra era bosättningar på fastlandet.
..Hes 26:8,9 Han skall riva murarna och tornen
..Hes 26:10,11 Hans hästar skall rida in genom Tyros portar och döda en del av folket.
Hes 26:12 De kommer att plundra rikedomarna och bytet. De kommer att riva ner dina murar och kasta spillrorna i havet.
Hes 26:13 Jag [Gud] skall sätta stopp för deras sånger.
… Hes 26:14 Jag [Gud] skall göra Tyros till en kal klippa, en plats att breda ut fisknät på.
Som en sidokommentar kan nämnas att Septuaginta bevarade pronomenen korrekt fram till vers 12. Därefter använde den ”han” där den borde ha använt ”de” två gånger och ”jag” [Gud] en gång.
2. Vad som profeterades:
Profetian består av tre delar: många nationer (de), Gud (jag) och Nebukadnessar (han).
Många nationer kommer att anlända, plundra Tyros, förstöra dess murar och kasta spillrorna i havet.
Gud kommer att göra Tyros till en kal klippa, en plats att breda ut fisknät på, och sätta stopp för deras sånger (den tyriska kulturen).
Nebukadnessar kommer att komma, plundra staden på fastlandet, förstöra murarna och tornen samt döda en del av folket.
3. Vad som inte profeterades:
Det nämns aldrig att Nebukadnessar kommer att göra något med ön, eller vilken nation Gud kommer att använda för att göra ön till en plats där man kan lägga ut fisknät. Det var de många nationerna – ”de” – som fick bytet, medan Nebukadnessar endast erövrade bosättningarna på fastlandet.
4. Vad som hände:
Assyrierna försökte, före Hesekiels profetia, utan framgång erövra staden på fastlandet under fem år, 726/724 f.Kr. De försökte igen och misslyckades 664 f.Kr.
Nebukadnessar, kung av Babylon, belägrade Tyros i 13 år från 586/585 till 573 f.Kr. De lyckades förstöra staden på fastlandet. Tyrosborna i Gamla Tyros flyttade dock till det redan existerande Nya Tyros på ön (700–750 meter bred) mittemot staden på fastlandet. Den tyriska flottan hindrade babylonierna från att angripa staden på ön.
Alexander den makedoniske erövrade staden på fastlandet och använde spillrorna för att bygga en 200 fot (60 meter) bred vägbank (konstgjord landbro) som var en halv mil lång (600–750 meter) och förband fastlandet med ön. Efter sju månader erövrade han staden på ön år 332 f.Kr. I Encyclopedia Britannica nämns att han vid erövringen av Tyros använde fartyg från många nationer: Sidon, Cypern, Rhodos, Mallus, Soli, Lykien och, naturligtvis, Makedonien. Alexanders armé dödade inledningsvis 8 000 människor, korsfäste senare 2 000 och förslavade de återstående 30 000. (I *The Anchor Bible Dictionary*, vol. 6, s. 687, anges att 6 000 dödades inledningsvis, 2 000 korsfästes senare, 30 000 såldes som slavar och 15 000 räddades av sidonierna.)
Se *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 276–278, och *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 1279, för mer information om hur pronomenen ”han” och ”de” pekar på en förstörelse i två faser. I *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 187, påminns vi om att tidsaspekten av dessa två faser inte angavs. Se även *When Critics Ask*, s. 287, för mer information.
Fråga 76: Varför fanns det ingen 40-årsperiod i Egyptens historia då hela landet var tomt på människor och djur, såsom profeterats i Hesekiel 29:11–12?
Svar: I Hesekiel 29:11–12 sägs endast att Egypten från Migdol till Aswan, mittemot ön Elefantina och (gränsande till Kush), skulle ligga öde i 40 år. Migdol ligger troligen i Nildeltat. Vi har inga dokument från Egypten från tiden för den babyloniska erövringen (568 f.Kr.) fram till efter det att perserna erövrade Babylon år 539 f.Kr. I allmänhet tillät perserna förvisade folk att återvända till sina hemländer. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 6, s. 891–892 för mer information.
Fråga 77: När Adam och Eva åt av den förbjudna frukten, varför ljög då Gud om vad följden skulle bli (1 Mosebok 2:17) (Vissa moderna översättningar mildrar Yahwehs uttalande om att Adam skulle dö ”den dagen” och döljer därmed problemet.), medan ormen talade sanning (1 Mosebok 3:5, 22)?
S: När började straffet och dödsprocessen? Den började den dagen, när de åt av den förbjudna frukten. För övrigt säger även den ortodoxa sunnimuslimska teologin att Adam och Eva inte dog den dagen, men att deras synd hade långsiktiga konsekvenser för dem och deras barn.
”Det som drev er ut ur paradiset var er far Adams synd.” Sahih Muslim 1:380 s. 132
Arvsynden baserad på Adam, där man nämner tillbedjan av andra än Allah och mord. Bukhari vol. 4 nr 551–552 s. 347–348
Adam delade ansvaret för varje själ som dödas orättfärdigt. al-Tabari, vol. 1, s. 315
Eva var ursprungligen intelligent; Allah gjorde henne dum efter fallet. al-Tabari vol. 1 s. 280, 281
Å andra sidan hävdade Adam i himlen inför Mose att han inte bar skulden för människans fall, eftersom Gud hade förutbestämt det. Så i himlen skyllde Adam på Gud! Bukhari, vol. 8, nr 611, s. 399; vol. 9, nr 606, s. 448–4499; Sahih Muslim, vol. 4, nr 6411, 6412, s. 1396; Ibn-i-Majah, vol. 1, nr 80, s. 47–48; Abu Dawud, vol. 3, nr 4684–4686, s. 1317–1318
Adam var olydig mot Gud och åt av trädet. Bukhari, vol. 6, nr 236, s. 199; al-Tabari, vol. 1, s. 275
Adams ånger godtogs dock. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1433, s. 259
Fråga 78: Varför dömdes inte Lot för att han lät sina döttrar utsättas för övergrepp av männen i Sodom (1 Mosebok 19:8)? Bibeln kallar honom faktiskt rättfärdig (2 Petrusbrevet 2:7)!
Svar: Lot hade bott i Sodom under lång tid, och han visste förmodligen att männen aldrig skulle vilja ha hans döttrar (som redan var gifta med män från Sodom). Lot försökte troligen vinna tid. Det rättfärdigar dock inte hans erbjudande. Jag tror att han var en desperat man vid det tillfället, och att hans känsla av desperation fick honom att synda istället för att lita på Gud just då. Lot var inte syndfri, men han levde i allmänhet ett rättfärdigt liv, och jag tror att han ångrade sig och blev förlåten för detta.
Bibeln godkänner inte Lots handling här; den redovisar den bara. Om Bibeln bara vore ”propaganda”, skulle man förvänta sig att den redovisade allt positivt och aldrig nämnde något negativt. Men Bibeln är inte propaganda, utan Guds sanna ord, och den talar ärligt om människors liv, med alla brister och fel.
Fråga 79: Hur kan kristna hävda att den första tilläggsartikelns garanti om religionsfrihet bygger på judisk-kristen etik när 5 Mosebok 13:6–10 och 17:2–7 helt och hållet motsäger detta?
S: Du har kanske en poäng här. 5 Mosebok 13:6–10 och 17:2–7 gällde under det gamla testamentets teokrati. Nya testamentet visar ingen tvångsutövning, men det är inte korrekt att säga att just denna garanti är en judisk-kristen etik.
Fråga 80: Hur kan det vara en rättvis straff att bli angripen av en björn för att ha kallat någon för något (2 Kungaboken 2:23–24)? Står inte detta i strid med Guds eget påbud om ”öga för öga, tand för tand”?
S: Nej, det finns fyra punkter att beakta i svaret.
1. Elisa motsade inte Guds bud, eftersom Elisa inte dödade någon. Det var inte Elisa utan Gud som sände björnarna för att döda den grupp ungdomar som konfronterade profeten.
2. Det hebreiska ordet för ”ungdom” kan här betyda personer upp till omkring 20 år. Josef var en ”ungdom” i 1 Mosebok 37:2, liksom soldaterna i Abrams armé i 1 Mosebok 14:25.
3. Ungdomsgäng kunde vara våldsamma på den tiden precis som idag.
4. Men eftersom du tog upp en helig bok som sanktionerar ett mord, kanske du vill titta på berättelsen om al-Khidr/Khadr i sura 18:63–82. Han var en mördare, som omnämns som någon som gjorde det rätta och som var klokare än Mose, enligt Bukhari vol. 1:124 s. 92 och Abu Dawud vol. 3 nr 4688–4690 s. 1319.
Fråga 81: Varför är Moses, Esra, Jesus och Paulus alla [påstås] oeniga om äktenskap och skilsmässa? Moses tillät skilsmässa, Jesus förbjöd den men tillät den också, Paulus tillät den, och Esra beordrade faktiskt att man skulle göra det för att blidka Gud (Esra 10). Hur ska en ärlig kristen kunna veta vad man ska göra i denna fråga?
S: Låt mig ställa en mycket liknande fråga på ett sätt som muslimer förstår, och sedan besvara frågan som rör Bibeln. Varför var Muhammed oenig med sig själv när det gällde tillfälligt äktenskap (mu’tah)? Muhammed tillät tillfälligt äktenskap, det vill säga ett äktenskap som automatiskt skulle upphöra efter en viss tid, till exempel en vecka, en månad osv. Sedan förbjöd Muhammed (på ett uppenbarligen inte särskilt tydligt sätt) tillfälligt äktenskap vid Khaibar. (Bukhari vol. 5, bok 59, nr 527, s. 372; 7:50,52, s. 36,37; Ibn-i-Majah vol. 3, nr 1961,1963, s. 180,182). Detta var uppenbarligen inte särskilt tydligt, eftersom shiiter och vissa sunniter fortfarande anser att tillfälliga äktenskap är tillåtna idag.
När det gäller Bibeln, varför ställa frågor som Jesus redan har besvarat? Jesus förbjöd skilsmässa (utom på grund av otrohet), och Jesus sade att detta hade ändrats jämfört med Gamla testamentet. Anledningen till att det var tillåtet i Gamla testamentet var att människors hjärtan var hårda (Matteus 19:7–9). Esra beordrade de judiska männen att skilja sig från hedniska kvinnor som de aldrig borde ha gift sig med från början. Enkelt uttryckt: när Jesus upphäver och lägger till något i Gamla testamentet, följer ärliga kristna Jesus.
Om skilsmässa är en fråga som bekymrar dig, kanske du kan förklara följande:
En man inom islam kan skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst. I Bukhari, vol. 3, nr 859 (s. 534) står det att en man kan skilja sig på grund av ”något obehagligt hos sin hustru, såsom hög ålder eller liknande”.
’Umar beordrade sin son ’Abd Allah att skilja sig från sin hustru, men han vägrade eftersom han älskade henne. Så gick ’Umar till Muhammed, och Muhammed beordrade honom att skilja sig från henne. Abu Dawud, vol. 3, nr 5119, s. 1422
Muhammed beordrade sin adoptivson Zaid att skilja sig från Zainab, och därefter gifte sig Muhammed med Zainab. Zaid hade inget val, eftersom Muhammed reciterade sura 33:36–38. Muslimer tror att Koranen är oskapad och inskriven på en tavla i himlen, men sura 33:36–38 nämner Zaid vid namn och säger att han inte skulle ha något val när det gällde att skilja sig från Zainab. Senare brukade Zainab bint Jahsh ”skryta inför profetens övriga hustrur och säga: ’Allah gifte bort mig (till profeten) i himlen.’” Bukhari, vol. 9, nr 517, s. 382. Se även vol. 9, nr 516, 518, s. 381–383.
’Umar sade att Mohammed skilde sig från Hafsah (återkallbar skilsmässa) och sedan tog henne tillbaka. Abu Dawud, vol. 2, nr 2276, s. 619
En man måste skilja sig från sin hustru om hans far befaller det. Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 2088–2089, s. 259–260
Två muslimska män var goda vänner, så den ene frågade den andre vilken hustru han borde skilja sig från så att den andre kunde gifta sig med henne. Bukhari, vol. 5, bok 58, nr 125, s. 82
En man hade haft en hustru i många år, som fött honom många barn. Han hade för avsikt att ”byta ut henne” (Majahs ordval), men behöll henne när hon gick med på att avstå från sin tur med honom. Ibn-i-Majah, vol. 3, nr 1914, s. 188.
Fråga 82: Varför lär Bibeln ut att himlen är en fast kupol av genomskinligt material med vatten ovanför den? (Vattnet strömmade genom ”himlens fönster” och orsakade Noas syndaflod, och rann sedan förmodligen ut över kanten av den skivformade jorden och ner i avgrunden.)
Svar: Det gör den inte. Varför påstår du felaktigt att Bibeln beskriver himlen som en fast kupol av genomskinligt material? Vid tiden för Noas syndaflod (som du uppenbarligen förnekar trots att den också finns i Koranen) lät Gud på något sätt en enorm mängd vatten strömma ner till jorden.
Fråga 83: Varför lär Bibeln ut att getter kommer att få randiga avkommor om de ser ränder när de dricker vid vattentråget, när detta har motbevisats av modern genetik?
S: Bibeln lär ut att Gud kan utföra mirakel. Även om den listige Jakob trodde att detta skulle fungera på naturlig väg, gjorde Gud Jakob framgångsrik på övernaturlig väg.
Fråga 84: Varför redovisar Bibeln vetenskapligt omöjliga händelser som fakta? Till exempel skapelseberättelsen, Noaks syndaflod, en fast kupol över himlen, jorden som vilar på en grund. Varför har den evangelikala kyrkan tagit fram förklaringar inom ”skapelsevetenskapen” som är fullständigt nonsens? Varför är det så att ingen av de mer rationella försöken att förena vetenskap och Bibeln klarar en granskning?
Svar: Först ska jag vända tillbaka denna fråga till muslimerna, och sedan ge ett svar för både muslimer och kristna. Om du är en muslim som tror att Noas syndaflod var en myt, då bör du offentligt erkänna att Koranen inte är helt sann; den innehåller också myter. Koranen lär ut just Noas syndaflod (inte bara Noa) i sura 7:64; 10:71–73; 11:44; 19:58 (de som fördes med Noa); 21:76–77; 23:27; 26:105–120; 29:14 (950 år); 54:9–17
Koranen säger att världen skapades på åtta dagar (sura 41:9–12). Hur skulle en muslim då svara på det? Om man bortser från frågan om tidsföljd skulle de svara att en dag här är en lång tidsperiod. Tja, Bibeln (inte bara kristna) säger samma sak. Alla kristna tror inte nödvändigtvis att jorden bara är några tusen år gammal, särskilt inte eftersom Psalm 90:4 och 2 Petrus 3:8 visar att 1 000 år hos Herren är som en dag eller en vakt på natten.
Fråga 85: Hur kan treenighetsläran överhuvudtaget vara sann? Varje försök att förstå den leder till motsägelser. Om den är så viktig, varför lärs den då inte tydligt ut i Bibeln? Varför skulle inte en objektiv studerande av läran dra slutsatsen att den skapades av kyrkan för att dölja bibliska inkonsekvenser om Kristi natur bakom en slöja av mystik?
Svar: Treenighetsläran är sann, och den är inte motsägelsefull.
Gud är allsmäktig, och ingenting hindrar Gud från att bestå av två, tre, fyra eller fem delar. Det är inte respektfullt att fråga hur Gud måste vara för att passa in i vår uppfattning; låt oss istället bara fråga hur Gud har uppenbarat sig.
Gud har uppenbarat sig som en oskiljbar Gud med tre distinkta delar. Om något så enkelt som ett berg kan ha tre toppar och en bas, hur kan vi då förutsätta att det är omöjligt för den Allsmäktige Guden att ha tre delar?
Det kan finnas en ”mångfald” i den Ende Guden utan att det finns separata gudar. Även i Koranen, när Allah talar, används orden ”vi” (Nahnu) och ”jag”.
Treenigheten har ingen perfekt motsvarighet till något på jorden, men det borde inte komma som någon överraskning. Här är det tydliga bibliska beviset för treenigheten.
Det finns en treenighet i Skriften: Matteus 28:19; 1 Petrus 1:2; Efesierbrevet 2:18; Uppenbarelseboken 4:8; 2 Korintierbrevet 13:14; Johannes 15:26.
Det finns endast en Gud. 5 Mosebok 4:35–39; 6:4; Jesaja 43:10–2; 44:6,8; 45:5–6,14,21; 46:9; 1 Timoteusbrevet 1:17; 6:15–16.
Tre skilda personer: Matteus 3:16–17; Lukas 3:21–22; Johannes 1:1; 6:38; 14:31; 15:26; 16:28; 17:5; Apostlagärningarna 5:31–32; Markus 10:38–40
Jesus är Gud. Johannes 1:3; Kolosserbrevet 1:16–17; Hebreerbrevet 1:6–9; Johannes 9:38; 2 Korintierbrevet 11:3; Johannes 20:28–29; Uppenbarelseboken 5:8–9; 22:20
Anden är Gud. Romarbrevet 8:9–16; Lukas 1:35; 1 Johannesbrevet 4:12–16; 1 Korintierbrevet 3:16 jämfört med 1 Korintierbrevet 6:19; Apostlagärningarna 5:4;
De är jämlika till sin natur, härlighet och ära. Johannes 5:18; 5:23; Kolosserbrevet 2:9–10; (Jesaja 44:6; Uppenbarelseboken 1:8 jämfört med Uppenbarelseboken 1:17–18; 22:13)
De skiljer sig åt i roll och rang. 1 Korintierbrevet 11:3; 1 Korintierbrevet 15:25-28; Matteus 12:18; Efesierbrevet 1:3,17; Johannes 1:33; 14:16,26,28; Romarbrevet 8:26-27.
För övrigt innebär det faktum att Jesus ingår i Treenigheten inte att Jesus är en tredjedel Gud, precis som höjden på ett bord inte är en tredjedel av bordet.
Fråga 86: Varför säger kyrkan att Gud inte skapade det onda, när Han själv hävdar att Han gjorde det i Jesaja 45:7, Klagovisorna 3:38 och Amos 3:6? (Trots hur det återges i de moderna översättningarna är detta samma hebreiska ord som översätts med ”det onda” i många andra avsnitt. Men även med de moderna översättningarna, hur kan en kristen förklara att Gud tar åt sig äran för ”olycka” (NASB) eller ”ve” (NRSV) eller ”katastrof” (NIV)?
S: Låt mig först vända frågan tillbaka till muslimerna, och sedan ska jag ge ett svar som tillfredsställer muslimer, kristna och judar. Varför skulle Allah låta muslimer göra ”ont” i
Bukhari vol. 3 nr 56 s. 35; vol. 4 nr 534 s. 337; vol. 6 nr 454, 456 s. 426, 427–428. ”Vi sprang för att döda den [en orm], men den flydde snabbt. Profeten sade: ’Den har undkommit ert onda, och ni har också undkommit dess onda.’ Om Allah skapade allt, varför skulle Han [påstås] skapa det onda ögat?
”Det onda ögat är ett faktum.” Bukhari, vol. 7, nr 636, s. 427; vol. 7, nr 827, s. 538.
Svaret består av två delar:
a) Ordet ”ont”, vare sig det är på hebreiska, arabiska eller moderna språk, har två betydelser: moraliskt ont och fysisk olycka. Gud i Bibeln begår inte moraliskt ont, och Muhammed lät inte heller muslimerna göra det han ansåg vara moraliskt ont. Gud orsakade direkt ”fysiskt ont” i form av en katastrof, och muslimerna försökte åstadkomma ”fysiskt ont” mot ormen.
b) Analogier till moraliskt ont är en skugga, ett hål eller någon annan brist. Dessa saker har ingen självständig existens, utan en parasitisk existens. En skugga har varken vikt, materia, energi eller ande, men den existerar ändå; växter dör i skuggorna. Gud skapade allt. Gud skapade ljuset, men en skugga existerar parasitiskt där ljuset inte når fram. Gud skapade endast ljuset; Han skapade inte mörkret direkt, men det finns heller ingen annan skapare som skapade mörkret. Mörkret skapades som en biprodukt av skapandet av ljuset, där ljuset inte når fram. Gud skapade allt gott; Han är inte upphovet till det onda. Men det fanns ingen annan skapare som skapade det onda. Snarare skapades det onda som en biprodukt av skapandet av det goda, där det goda blockerades, förvrängdes och förvanskades.
Fråga 87: Varför firar kyrkan gudstjänst på söndagen, när den sjunde dagen fastställdes för evigt? Det finns inget bibliskt stöd för söndagsgudstjänsten; det är [påstås] en tradition från den katolska kyrkan, som protestanterna har tagit till sig.
Svar: Det finns bibliskt stöd för valfrihet när det gäller vilodagar, för seden att samlas på söndagen och för den tidiga kyrkans exempel.
Bibliskt stöd:
Hebreerbrevet 4:11 visar att vi idag har en annan och bättre vila. Vi bör ägna varje dag i veckan åt att vila i Gud.
I Kolosserbrevet 2:16 tillrättavisar Paulus kolosserna för att de fortsätter att hålla sabbatsdagen. Romarbrevet 14:5 talar, utan att fördöma, om kristna som betraktar alla dagar som lika.
I 1 Korintierbrevet 16:2 samlade de in kollekt på söndagen.
Exempel på apostlarnas efterföljare
Justin Martyrs första försvarstal (skrivet omkring 138–165 e.Kr.), kapitel 68.
Barnabasbrevet (år 100 e.Kr.)
Ignatius, lärjunge till aposteln Johannes (110–117 e.Kr.)
Apostoliska konstitutionerna (200-talet)
Bardesanes (180 e.Kr.)
Tertullianus Apologeticus (200 e.Kr.)
Petrus av Alexandria
Låt mig dock ge ett andra, kompletterande svar som rör islam.
Varför lät Muhammed muslimerna fira gudstjänst på fredagen och inte på sabbaten? Man kan inte hävda att Muhammed var okunnig om detta, eller att det var judarna och inte Gud som införde sabbaten, eftersom Muhammed bekräftade att Allah gav judarna lördagen, de kristna söndagen och muslimerna fredagen. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1371, s. 232. När du kan svara på hur muslimer kan hävda att de dyrkar Gud trots att de bryter mot sabbatslagen, då kan du förstå hur kristna kan hävda att de dyrkar Gud, eftersom sabbatslagen har upphävts.