Version från den 6 juli 2013
Man kan läsa de muslimska haditherna och dra slutsatsen att islam i första hand är en legalism som skulle få fariséerna från Jesu tid att känna sig hemma. Sufismen består av ett stort antal inbördes relaterade sekter inom islam som utgör en reaktion mot detta fokus på ritualer och praktiker. Den ortodoxa islam säger lite om hjärtat och längtan efter Gud; sufismen säger att sann religion är inre sanning, inte yttre praktik. Kristendomen, däremot, säger att både det inre och det yttre spelar roll.
Vi kommer att diskutera sufiska trosuppfattningar, sufiska ledare och sufiska ”riktningar” i allmänhet, för att sedan fokusera på att jämföra sufismen med kristendomen.
Några sufiska trosuppfattningar
Sufismen har alltid hävdat att den är muslimsk, men den har haft ett stormigt förhållande till sunnitisk och shiitisk islam. I sufiska skrifter nämns kristna, gnostiker och zoroastrier (magier). Olika sufiska skolor har uppenbarligen påverkats av dessa, liksom av indiska influenser. Vissa sufier lever i klosterliknande gemenskaper, vilket kanske visar på kristet inflytande.
Den strikta islamiska lagen och islams fem pelare är som en ”skollärare” som sufierna säger är bra för andra, men de har gått bortom behovet av den. Istället följer sufierna skrifter som andra muslimer inte följer.
al-Khidr/Khadir (den Gröne) är ett odödligt väsen som sufierna tror kan förnya sin ungdom. Khidr kan döda människor och ändå vara oskyldig. Vissa sufi-ledare hävdade att al-Khidr personligen undervisade dem.
Bukhari, vol. 1, bok 3, kap. 45, nr 124, s. 90–93, är en ganska lång hadith om al-Khadir, en samtida till Mose som var mer lärd än Mose. Allah visade Mose hur han skulle träffa al-Khadir, och Mose bad om att få lära sig av honom. al-Khadir varnade Mose för att han inte var tillräckligt tålmodig. Därefter gjorde al-Khadir tre saker:
1. De bad männen på en båt att ta dem ombord. Besättningen, som kände igen al-Khadir, gjorde det utan kostnad. Al-Khadir drog upp en planka så att båten skulle sjunka, vilket eventuellt skulle ha dränkt sjömännen.
2. De två såg några pojkar som lekte, och al-Khadir högg av huvudet på en av pojkarna och dödade honom.
3. Vissa människor vägrade att ge mat till Moses och al-Khadir, och efter det reparerade al-Khadir en av deras murar som var på väg att rasa.
Att människan kan bli ett med Gud är sufismens centrala tro. En sufi som är ”ett med Gud” kan alltså betraktas som Allah själv, eftersom han är ett med Allah. Detta liknar den kätterska kristna mystiken under medeltiden, där man betonade upplevelsen och hävdade att man själv kunde vara Gud.
Sökandet och upplevelsen är ett centralt motiv inom sufismen. Hungern efter att bli mätt och tillfredsställd betraktas som en gåva, och sufisten lever för dagen. Sökandet efter Gud jämförs med deras sökande efter vänskap, vin, berusning och olagligt sex.
Sufiernas hemliga kunskap: ”Herraväldet har en hemlighet som, om den uppenbarades, skulle förstöra profetskapet; och profetskapet har en hemlighet som, om den avslöjades, skulle upphäva kunskapen, och gnostikerna har en hemlighet som, om den uppenbarades av Gud, skulle göra lagen till intet.” Tillskrivet al-Tustari (d. 896 e.Kr.) (Fazlur Rahman, Islam, 2:a uppl., s. 142). En ”hemlighet” som skulle kunna leda till att sufier dödas av andra muslimer om dessa fick kännedom om den, är att de tror att det gudomliga finns inom dem, så att de kan betraktas som en del av Allah.
Skönmålning (taqiyya) är det sätt på vilket många extremistiska sekter – inte bara sufier – överlever i en ortodox muslimsk värld. Skönmålning är läran om att det är tillåtet att ljuga om vad man tror på och utövar för att undgå religiös förföljelse. Till exempel förklaras läran om annihilation bort som ”oansvariga” yttranden i ett ”berusat tillstånd”, enligt Rahman (s. 135). De första muslimerna praktiserade dissimulering i Mecka enligt Bukhari, vol. 9, bok 83, kap. 1, nr 5, s. 3: ”… Kom ihåg att ni också dolde er tro (islam) i Mecka tidigare.”
Smärta är ett inslag i sufismen. De säger att om smärta för någon närmare Gud, då är smärta något gott. Därför ”piskar” vissa sufier sig själva med piskor för att göra ryggen blodig och åstadkomma smärta, eftersom de tror att Allah vill att de ska göra så.
Vördnad (för att använda ett katolskt begrepp) är vanligt både inom sufismen och den shiitiska islam. Enligt vissa sufier var Muhammed det ursprungliga ljuset i sin före-existens, och universum kretsar kring vissa av de sufiska helgonen.
Stadier i den sufiska upplevelsen
Sedan omkring år 859 e.Kr., under sufismens tidigaste dagar, har de stadier (kallade maqamat) som en sufi sägs uppleva varit en av de centrala trosuppfattningarna. Dessa varierar beroende på sekten, men här är en typisk sekvens.
1. Ånger över synder och det världsliga livet
2. Avhållsamhet från världsliga begär.
3. Tålamod i väntan på att uppleva Gud
4. Tacksamhet för sin existens i Gud
5. Förtroende för Gud
6. Glädje över att uppleva det gudomliga
7. Att uppgå i det gudomliga
8. Många lär ut att jaget ska upplösas i det gudomliga
Ånger: När Koranen uppmanar till förtroende för Gud, likställer sufierna detta med avsägelse av världen.
Njutning eller en berusande upplevelse är ett utmärkande drag för sufismen. För vissa innebär detta bara en känslomässig upplevelse. Detta jämförs ofta med att vara berusad av vin, och vissa sufier dricker faktiskt vin och blir berusade. Sufier kan förklara de många hänvisningarna till vin och till och med värdshus i sin religion som en metafor för andlig extas. Trots allt säger ju även haditherna att muslimer kommer att dricka vin i himlen. Många av dem anser dock att det är okej att dricka alkohol också. Några få sufiska sekter röker hasch som en del av sin religion, men majoriteten gör det inte.
Absorption/förintelse (fana’) är läran om att mänskliga egenskaper ersätts av det gudomliga. Detta lärdes ut av Abu Yazid al-Bistami (d. 874/877 e.Kr.). Några av hans ganska överraskande uttalanden är:
”Prisad vare jag; hur stor är inte min majestät”
”Jag är er Herre.”
”Min fana är större än Muhammads”
Sufiska ledare
Även om vi inte med säkerhet vet ursprunget till ordet ”sufi”, kommer det troligen från ordet suf, som betyder ull. Här är några av de mer kända ledarna.
Rabi’a/Rabiah al-’Adawiya (död 801 e.Kr.) var en av de få kvinnliga muslimska religionslärarna.
Harith al-Nuhasibi (död 857 e.Kr.) konverterade från den rationalistiska islam
Dhu’l-Nun från Egypten (död 859 e.Kr.) formulerade sufismens stadier.
Al-Hakim al-Tirmidhi (död 898 e.Kr.) – han är inte släkt med den Tirmidhi som samlade hadither
Junayd från Bagdad (död 910/911 e.Kr.) var en ”nykter sufi” som förnekade total uppgående i Gud.
Al-Hallaj (Husain al-Mansur) lärde ut att det mänskliga ska ersättas med det gudomliga och han identifierade sig själv med Gud. Han lärde också ut att man kan genomföra hajj-pilgrimsfärden enbart i anden. År 922 e.Kr. piskades han, lemlästades offentligt, hängdes upp i en galge, halshöggs och sedan brändes hans kropp. De ortodoxa muslimerna var uppenbarligen missnöjda med honom.
Abu Nasr al-Farabi (870–950 e.Kr.), född i Farab i Turkistan, var en berömd nyplatonistisk filosof och sufi. Han beskrev Gud som den orörlige röraren och introducerade många till Aristoteles.
Al-Ghazali (1058–1111 e.Kr.) var först skeptiker innan han blev sufist. Han återvände till undervisningen år 1106, fem år före sin död. Al-Ghazali motsatte sig det nyplatonistiska inflytandet inom islam och föredrog istället den aristoteliska logiken. Han skrev ”Återupplivandet av de religiösa vetenskaperna”, där han talade om rituella praktiker, sociala sedvänjor, laster som leder till helvetet och dygder som leder till paradiset. Han spelade en avgörande roll för att uppnå en viss acceptans för sufismen bland sunniterna.
Khararas var en sufist som motsatte sig självförintelse och undervisade om läran om ”överlevnad” hos Gud, återfinnandet av sig själv. Fred och integritet för att fullgöra Guds plikter
Maulana Jalal-uddin Rumi (Mohammed ben Mohammed bin Husain al-Balkhi) (född 1207 i Balkh, Afghanistan, och uppvuxen i Rum, Turkiet) Han dog år 1273 e.Kr. Han författade en av de mest populära samlingarna av verk om sufism och grundade den sufiska Mevleviye-/Maulawiya-orden. Vi kommer inte att diskutera Rumi här, eftersom det finns en hel uppsats om honom.
Sufiordnar eller ”vägar”
Sufier förknippades med vissa berberrörelser och med muslimer som kämpade mot européerna i Afrika. Många janitscharer var sufier, och det finns sufier inom både sunni- och shia-islam. Antalet sufiordnar är mycket stort enligt den islamiske forskaren Fazlur Rahman i boken *Islam*, s. 157. Här följer några av de viktigaste sekterna.
Qadiriya grundades av den före detta hanbaliten ’Abd al-Qadir al-Gilani, född 1077 e.Kr. De är en av de äldsta sekterna, den största och den fredligaste. De reciterar: ”Jag ber om förlåtelse från Gud den Allsmäktige. Ära vare Gud, o Gud! Välsigna vår mästare Muhammad och hans familj och följeslagare.” (100 gånger), ”Det finns ingen gud utom Allah.” (500 gånger) (Rahman, s. 160)
Mevleviye/Maulawiya-orden grundades av Jalal al-Din Rumi (d. 1273). Fazlur Rahman säger att detta är den främsta urbana orden bland turkiska sufier. Den ska inte förväxlas med Mawlaniya-orden, som turkarna har förföljt sedan 1925.
Den indiska Chishtiya/Cishtiyya-orden grundades av Mu’an al-Din Chishi (1141–1236 e.Kr.). De vallfärdar till hans grav, precis som Akbar, kejsaren av Indien, gjorde. De är pacifister som skiljer sig från många muslimer genom att de anser hämnd vara fel. Till skillnad från många sufier tror de inte på dissimulering. Medan de flesta muslimer strävar efter en islamisk stat, anser de att man inte ska engagera sig i regeringsarbetet. Detta trots de många sunnitiska haditherna om islamisk statsförvaltning. De utövar andningsreglering, precis som yogier. Deras huvudverk är ”Awaif al-Ma-arif”.
Khwajagan-orden i Centralasien gav upphov till Yasawiya, den äldsta turkiska orden. Baha’ al-Din från Buchara (d. 1389 e.Kr.) var en Khwajagan som lämnade orden och grundade Naqshbandiya-orden i Indien. De hävdade dock att deras orden härstammade från Abu Bakr, vilket visar att de anser sig tillhöra sunniterna.
Den persiska Subhawardiya-orden grundades av ’Umar al-Suhrawardi (d. 1236). Den hävdar att den egentligen härstammar från kalifen ’Umar, så även den tillhör det sunnitiska lägret. Den finns i Indien, Pakistan och Afghanistan.
Rifa’iya-orden grundades av Ahmad al-Rifa’i (d. 1182). Den finns i Turkiet, Egypten och Sydostasien.
Sa’diya/Jibawiya-orden grundades enligt uppgift av Sa’d al-Din (död 1300 i Damaskus).
Sanusiya-orden utmärker sig genom sin lära om de 60 000 ljusen. Deras betoning på ljuset påminner om vissa gnostiska läror.
Tijaniya-orden i Afrika grundades omkring 1781 i Fez av Ahmad al-Tijani (d. 1815 e.Kr.). Den härstammar från den persiska Khalwati/Khalwatiya-orden, som grundades av 'Umar al-Khalwati (d. 1398). Denna orden finns i Turkiet, Egypten och nordvästra Afrika. Den härstammar från Shadhili-orden. Ur Shadhiliya uppstod Madoniyya-orden år 1847, vilken var en rival till Sanusiya-orden.
Fler ovanliga ordnar
Bektashi/Bektashiya-orden härstammar från Yawawiya-orden, som i sin tur härstammar från Khwajagan-orden. Den har inslag av shamanism, shiitisk islam och vissa kristna influenser. Det var den islamiska sekten som var populär bland janitscharerna och som lever kvar än idag i Albanien. De tror på en ”treenighet” bestående av Allah, Muhammed och Ali. De firar nya medlemmar med (alkoholhaltigt) vin, bröd och ost.
Qalanders/Kalenders var en sufisk orden som inte var särskilt bunden till islam, med många förislamiska läror. De gjorde uppror mot turkarna 1526–1527. Hafezs Divan omnämner dem i negativa ordalag.
Ma-Ming Hsin grundade i slutet av 1700-talet en sufisk orden i Kina.
Ibn el/al-Arabi från Murcia (i Spanien) grundade en panteistisk orden och hävdade att allt är en del av Gud. En av de få kvinnliga ledarna var hans sufilärare Fatima bint Waliyya (The Sufis, s. 159)
Upplevelsen måste ske med den rätta Guden
Enligt Koranen hade Muhammed mystiska upplevelser. Medan de flesta muslimer anser att ingen annan ska ha denna typ av mystisk relation, anser sufierna att även de bör ha dessa mystiska upplevelser. Medan icke-sufisk islam diskuterar Gud, vill sufierna söka upplevelser med Gud.
En upplevelse som strider mot Guds uppenbarelse är en vilseledande upplevelse. Tillbedjan och bön är inte nödvändigtvis bra; det beror på föremålet för tillbedjan och bönen. Muslimer är överens med kristna om att Mose, David, Jesus och andra förmedlade budskap från Gud till oss. Om vi inte följer det som Gud har uppenbarat, följer vi inte Gud. Jesus sade: ”… Om någon älskar mig, kommer han att hålla mitt ord. Min Fader kommer att älska honom, och Vi kommer till honom och tar vår boning hos honom. Den som inte älskar Mig håller inte Mina ord. Det ord som ni hör är inte Mitt eget, utan det kommer från Fadern som har sänt Mig. Allt detta har Jag talat till er medan Jag fortfarande är hos er. Men Försvararen, den Helige Ande, som Fadern kommer att sända i Mitt namn, skall lära er allt och påminna er om allt vad Jag har sagt er. ”Fred lämnar jag åt er; min fred ger jag er. Jag ger er inte som världen ger. ” (Joh 14:23–27a) – i manuskripten p66 ca 125–150 e.Kr. och p75 175–255 e.Kr.
Är målet med all religion handling, eller är det kontemplation? Det praktiska svaret skiljer sig åt mellan sufisk och icke-sufisk islam. Kristendomen har ett tredje svar: målet med sann religion är Gud. Kristendomen innefattar handling, kontemplation och tro, men den är i första hand inriktad på att behaga Gud. Det handlar inte bara om att följa regler, och det handlar inte bara om att söka upplevelser.
Reaktioner från den muslimska huvudströmningen på sufismen
Sura 42:51 säger: ”Det anstår inte en människa att Gud talar till henne annat än genom inspiration, eller bakom en slöja, eller genom att sända en budbärare för att, med Guds tillstånd, uppenbara vad Gud vill; ty Han är den Högste, den Allviste.” Sura 42:51
Reaktionerna på sufismen omfattar tolerans, motstånd och avrättning. Det finns en anti-sufisk hadith som uppenbarligen är påhittad. Å andra sidan är många icke-sufiska muslimer bekanta med sufismen och hyser respekt för den, och läser en del av den sufiska poesin. Tidiga sufier som al-Hallaj uttryckte öppet att de var Gud; al-Hallaj avrättades och hans kropp lemlästades därefter. Senare sufier som Rumi talar fortfarande väl om al-Hallaj, inklusive hans berömda uttalande ”Prisad vare jag”.
Sufierna förföljdes i Iran under Khomeini, men även många sunniter förföljde dem. Andra tolererade sufierna, och många i den ottomanska armén var sufier.
En jämförelse mellan sufism och kristendom
Sufismen är en utlöpare av islam, men sufierna hyser större aktning för Jesu läror än de flesta muslimer. I ett extremfall står det i en bok av sufimästaren Javad Nurkhbhsh från Nihmatullahi-orden, med titeln *Jesus in the Eyes of the Sufis*, att sufierna vänder sig till Jesus i mycket högre grad än till Muhammed för inspiration, vägledning och som förebild! De flesta sufier skulle dock inte säga detta, och inte alla sufier anser att Jesus är mer gudomlig än någon annan kan vara.
Man skulle kunna försöka jämföra sufisk islam med kristendomen, eftersom båda lägger tonvikten på upplevelsen. Referenserna finns i slutet så att du kan se om du kan gissa vilken som är vilken.
Centralt fokus
”O HERRE, vår Herre, hur majestätiskt är Ditt namn över hela jorden!” (Psaltaren 8:1 – David talar)
”Jag är den välbevarade tavlan.” Detta är intressant, eftersom sura 85:20–22 säger att det är Koranen som är bevarad på en tavla [i himlen].
”Jag sade till ***: ’Du är min Herre; jag har inget gott utom Dig.’” (Psaltaren 16:2; *** är HERREN)
Han sade också: ”Jag såg *** vandra omkring mig.” Om Gud sägs det: ”Din lydnad mot mig är större än min lydnad mot Dig.” *** är ”Ka’aba”
(Uttalat av Bayazid Bestami (död 874/877 e.Kr.) och hämtat från The Essential Rumi, s. 288.)
”Förbliv i mig, så skall jag förbli i er. Precis som ingen gren kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni bära frukt om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken och ni är grenarna. Den som förblir i mig, och jag i honom, skall bära riklig frukt. Ty utan mig kan ni inte göra någonting.” Jesus i Johannes 15:1:4–6
Vår syn på oss själva
”Gör ingenting av självisk ambition eller fåfänga, utan betrakta i ödmjukhet andra som viktigare än er själva. Var och en av er ska inte bara se till sina egna intressen, utan också till andras intressen. Låt denna sinnesstämning finnas hos er, som också fanns hos ***” (Paulus talar i Filipperbrevet 2:3–5a. *** är Kristus Jesus.)
”Lovad vare jag… Hur stor är inte min majestät/härlighet… Jag är er Herre… Mitt baner är större än ***:s.” (Bestami, d. 874/877. *** är Muhammed.)
Söker
”Av hela mitt hjärta har jag sökt dig; låt mig inte avvika från dina bud. Jag har gömt ditt ord i mitt hjärta, så att jag inte ska synda mot dig.” Psalm 119:10–11
”O Gud, du är min Gud. Jag söker dig innerligt; min själ törstar efter dig. Min kropp längtar efter dig i ett torrt och uttorkat land utan vatten.” (Psaltaren 63:1 David talar från Judens öken.)
”Denna berusning började i någon annan krog. När jag återvänder till den platsen kommer jag att vara helt nykter. Under tiden är jag som en fågel från en annan kontinent, sittande i denna voljär.” (Ur Safa-antologin, hämtat från The Essential Rumi, s. 2)
”Visa mig Dina vägar, o ***; lär mig Dina stigar. Led mig i Din sanning och undervisa mig, ty Du är min frälsnings Gud; hela dagen väntar jag på Dig. Kom ihåg, o ***, Din barmhärtighet och kärleksfulla hängivenhet, ty de varar från generation till generation. ” Psalm 25:4–6 (David talar. *** står för HERREN)
Bön och meditation
”Lyssna till min rop, min Konung och min Gud, ty till Dig ber jag. På morgonen, o HERRE, hör Du min röst; vid dagbräckningen lägger jag fram min bön inför Dig och väntar i förväntan.” (Psalm 5:2-3 David talar)
”Må orden från min mun och tankarna i mitt hjärta vara välbehagliga i Dina ögon, o HERRE, min Klippa och min ***” (Psaltaren19:14 . *** är Förlossaren.)
”*** fick en hemlig lära av *** och blev tillsagd att inte avslöja den, så han viskade den ner i en brunn. Ibland finns det ingen att tala med. Då måste man helt enkelt ge sig iväg på egen hand.” Den första *** är ’Ali, och den andra *** är Mohammed. (Mathnawi 4:275–486, hämtat från The Essential Rumi, s. 195)
Metaforer om vin
”Du har fyllt mitt hjärta med större glädje än när deras [andras] säd och ungt vin flödar.” (Ps 4:7)
”Jag är vindrickaren och vinet och munskänken” (sagt av Bestami som dog 874/877 e.Kr.) från The Essential Rumi, s. 288)
”Bli inte berusade av vin, vilket leder till vårdslöshet. Låt er istället fyllas av Anden.” Efesierbrevet 5:18
”Lyckligt är mitt huvud: och med hög röst talar jag; och säger: ’Livets bris från bägaren söker jag.’ I vinets ansikte finns ingen dysterhet av asketism. Jag är khirkans lärjunge, bottensörjare, med ett behagligt sinnelag. … Vin, bringa det, genom *** beslut, ned från det rena hjärtat, så att jag med bägarens nåd må skölja bort hyckleriets damm.” (Hafez’ Divan, s. 399. *** är Hafiz, poetens smeknamn.
Metaforer om mat och givande
”Min själ är mättad som av den rikaste av maträtter; med glada läppar skall min mun prisa Dig.” (Psaltaren 63:5)
En *** knackade på dörren till ett hus för att be om en bit torrt bröd, eller fuktigt, det spelade ingen roll.
”Det här är inget bageri”, sa ägaren.
”Har du kanske lite brosk då?”
”Ser det här ut som en slakteributik?”
”Lite mjöl?”
”Hör du någon kvarnsten?”
”Lite vatten?”
”Det här är ingen brunn.”
Oavsett vad *** bad om, gjorde mannen något trött skämt och vägrade att ge honom någonting.
Till slut sprang *** in i huset, lyfte upp sin mantel och satte sig på huk som för att [gå på toaletten]
”Hallå, hallå!”
”Tyst, du sorgsna man. En öde plats är ett utmärkt ställe att uträtta sina behov på, och eftersom det inte finns några levande varelser här, eller några medel att leva på, behöver den gödslas.”
(The Essential Rumi s. 116–117 ur Mathnawi 6:1250–1257) *** är en dervish.
Sufiska religiösa böcker
’al-hikam (Visa ord) sammanställda av Ibn ’Ata’ Allah (d. 1309)
Mathnawi/Mesnevi – sex böcker av Rumi med 30 000–40 000 verser (1258–1273 e.Kr.)
Hafez’ Divan – Det finns ungefär tolv huvudgenrer inom persisk poesi, och Hafez framstår som en ”Shakespeare” inom en av dem.
Referenser om sufism
Shah, Idries. The Sufis. Anchor Books 1971, 451 sidor.
McCurry, Don. Introduction to Islam: Sufism (kassett)
Rahman, Fazlur. Islam, 2:a upplagan. University of Chicago Press, 1979.