< Att bevisa Jesu korsfästelse och uppståndelse för muslimer

De två mest centrala lärorna inom kristendomen är att Jesus dog på korset för våra synder och att Jesus uppstod från de döda. I 1 Kor 15:1–8 står det: ”Nu vill jag, bröder, påminna er om det evangelium som jag förkunnade för er, som ni tog emot och som ni står fast vid. Genom detta evangelium blir ni frälsta, om ni håller fast vid det ord som jag förkunnade för er. Annars har ni trott förgäves. För det jag mottog har jag förmedlat till er som det allra viktigaste: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han begravdes, att han uppstod på den tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta fortfarande lever, även om några har somnat in. Sedan visade han sig för Jakob, därefter för alla apostlarna. Och till sist visade han sig också för mig, som för en som föddes i förtid.”

Muslimer brukar inte förneka att Jesus verkade ha korsfästs, men de hävdar att Gud på ett mirakulöst sätt bytte ut Jesus mot en annan, vilket skulle ha lurat romarna och de judiska myndigheterna. Men då skulle ju också Guds efterföljare alla ha blivit lurade. Tänk dig att tillbringa resten av ditt liv med att berätta för andra att Jesus dog för oss och uppstod från de döda, och sedan bli dödad för det han predikade. Sedan säger Gud: ”Ha, ha, ha! Jag lurade er verkligen när ni följde mig.” Tror du att den sanne Guden skulle säga så? – Absolut inte! Gud skulle inte bedra dem som dödades för Hans skull, efter att ha ägnat hela sina liv åt Honom.

Korsfästelsen och uppståndelsen var två av de viktigaste lärorna hos de tidiga kristna. Men om dessa händelser inträffade, såsom de tidiga kristna såg det, vad innebär det då för islam?

Denna artikel visar vad Jesus själv lärde om sin död och uppståndelse i Guds skrift, samt bevis för att dessa citat är korrekta. Vi skriver detta inte av fiendskap, utan av kärlek och omsorg om muslimer. Vi vill att de ska veta att de måste lämna islams villfarelse och lära känna profeten Jesu livräddande lära.

Vad är försoningen?

Försoningen är den centrala kristna läran om Jesus, som var syndfri och som frivilligt tog på sig straffet för våra synder. Som profeten Jesaja förutsade i kapitel 53 led Kristus orättvist, av egen vilja, för att rädda oss från våra synder så att vi kan komma till himlen.

I en viss mening har ingen valt att dö för Gud. Som syndiga människor kommer vi ju alla att dö ändå, så det mesta vi kan säga är att människor har valt en ”tidigare död” för Guds skull. Men Jesus var annorlunda. Han var syndfri och förtjänade inte att dö. Ändå valde han att dö i vårt ställe och stiga ner i graven för att betala de rättvisa konsekvenserna av våra synder. Alla profeter har dött (förutom Enok och Elia), men Jesu död var annorlunda, eftersom han var det syndfria offret för våra synder.

Jesus dog inte bara, utan han utsattes också för den största förnedringen för vår skull. Denne rättfärdige man avrättades som en förrädisk brottsling, trots att många av dem som avrättade honom visste att han inte var skyldig till något brott som förtjänade dödsstraff. Jag kan till viss del förstå varför det är så svårt för muslimer att tro att Gud skulle låta en av sina profeter utsättas för en så stor skam. Men de missar att se just hur mycket Jesus älskade oss, när han faktiskt valde skammen, spikarna och den plågsamma döden.

Så även om ingen förtjänar himlen på egen hand, ger Gud nådigt och frivilligt himlen som en gåva till alla som vill ta emot den. Alla som tar emot Jesus som sin Herre och Frälsare kan leva ett nytt liv redan nu, i Guds tjänst, och har dessutom garantin om ett evigt liv i glädje med Gud.

Innan en muslim väljer att tro på detta kanske han eller hon säger: ”Visa mig bevisen.” Här är beviset på att Jesus dog på korset för våra synder.

Jesus om sin försoning

”Precis som Människosonen inte kom för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många.” (Matteus 20:28)

”Ty även Människosonen kom inte för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många.” (Markus 10:45)

”Medan de åt tog Jesus brödet, välsignade det, bröt det och gav det till lärjungarna och sade: ’Ta och ät; detta är min kropp.’ Därefter tog han kalken, tackade och gav den till dem och sade: ’Drick alla av den. Detta är mitt förbunds blod, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse.’” (Matteus 26:26–28) Se även Lukas 22:19–22

”Medan de åt tog Jesus bröd, välsignade det, bröt det och gav det till lärjungarna och sade: ’Ta och ät; detta är min kropp.’ Sedan tog han kalken, tackade Gud och gav den åt dem, och de drack alla ur den. Han sade till dem: ’Detta är mitt förbunds blod, som utgjuts för många. Sannerligen säger jag er: Jag skall inte längre dricka av vinrankans frukt förrän den dagen då jag dricker den på nytt i Guds rike.’” (Markus 14:22–25)

Jesus skulle bli förrådd

”Låt dessa ord sjunka in i era öron: Människosonen är på väg att överlämnas i människors händer.” (Lukas 9:44)

”Jesus svarade: ’Den som har doppat sin hand i skålen tillsammans med mig, han kommer att förråda mig.’” (Matteus 26:23). Se även Markus 14:18–21 och Johannes 13:26.

”…Se, stunden är nära, och Människosonen förråds i syndarnas händer. Stå upp, låt oss gå! Se, min förrädare närmar sig!” (Matteus 45b-46) Se även Markus 14:41-42.

”Nu hade förrädaren kommit överens om ett tecken med dem: ’Den som jag kysser, det är han; grip honom och för bort honom i säkerhet.’” (Markus 14:44)

”…Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” (Lukas 22:49)

Se även Johannes 13:18–19, 21b.

Jesus om sin död och uppståndelse

”Ni vet att det är två dagar kvar till påskhögtiden, och Människosonen kommer att överlämnas för att korsfästas.” (Matteus 26:2)

”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.” (Johannes 10:11) ”Jag är den gode herden. Jag känner mina får och mina får känner mig, precis som Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.” (Johannes 10:14–15)

”Genom att hälla denna parfym över mig har hon förberett min kropp för begravningen.” (Matteus 26:12)

Jesus talade också i en liknelse om sin död i Matteus 21:38–39 och Lukas 20:14–15.

Jesus talade också i en liknelse om sin uppståndelse i Lukas 16:31.

På Olivberget

”Men när jag har uppstått, ska jag gå före er till Galiléen.” (Matteus 26:32; Markus 14:28)

Efter Petrus bekännelse i Caesarea Filippi

”’Människosonen måste lida mycket’, sade han. ’Han måste förkastas av de äldste, översteprästerna och de skriftlärda, och han måste dödas och på den tredje dagen uppväckas till liv.’” (Lukas 9:22)

”Från den stunden började Jesus visa sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste, översteprästerna och de skriftlärda, och att han måste dödas och på den tredje dagen uppstå till liv.” (Matt 16:21)

Efter förklaringen

Efter förklaringen: ”När de kom ner från berget, befallde Jesus dem: ’Berätta inte för någon om denna syn förrän Människosonen har uppstått från de döda.’” (Matteus 17:9) Se även Markus 9:9–10

I Galiléen

”När de samlades i Galiléen sade Jesus till dem: ’Människosonen ska snart överlämnas i människors händer. De kommer att döda honom, och på den tredje dagen ska han uppstå.’ Och lärjungarna blev djupt bedrövade.” (Matteus 17:22–23)

”…Han undervisade sina lärjungar och sade: ’Människosonen skall överlämnas i människors händer. De kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’” (Markus 9:31)

Innan han gick in i Jeriko

”När Jesus var på väg upp till Jerusalem tog han de tolv lärjungarna åt sidan och sade: ’Se, vi är på väg upp till Jerusalem, och Människosonen skall överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De skall döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna för att bli hånad, piskad och korsfäst. Och på den tredje dagen skall han uppstå till liv.’” (Matteus 20:17–19) Se även Markus 10:33–34.

”Då tog Jesus de tolv åt sidan och sade till dem: ’Se, vi är på väg upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall överlämnas till hedningarna och bli hånad, förolämpad och bespottad. De skall piska honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå igen.’” (Lukas 18:31–33)

I Jerusalem

”Han [Jesus] sade detta för att visa vilken sorts död han skulle dö.” (Johannes 12:33)

Efter hans uppståndelse

”…Varför är ni oroade? Och varför uppstår tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter. Det är jag själv! Rör vid mig och se, för en ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” (Lukas 24:38–39)

”Då öppnade han [Jesus] deras sinnen så att de kunde förstå Skrifterna. Och han sade till dem: ’Så står det skrivet: Kristus skall lida och uppstå från de döda på den tredje dagen, och i hans namn skall omvändelse och syndernas förlåtelse förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är vittnen om detta.’” (Lukas 24:45–48)

Se även Jesu ord i Uppenbarelseboken 1:18. Även änglar vittnade om Jesu död och uppståndelse i Matteus 28:7, Lukas 24:7 och Uppenbarelseboken 5:9,12.

Bevis i manuskripten

Även om en muslim har försökt säga till mig att dessa läror inte fanns i Bibeln, kan man idag öppna vilken Bibel som helst och se dessa verser. Oftast hävdar muslimer att dessa var senare tillägg. Men hur starka är egentligen bevisen för att dessa fanns i originalen?

Chester Beatty I-papyrusen (s. 45) innehåller alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Den kopierades mellan år 100 och 150 e.Kr. (Tidigare trodde man att den var från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.) I boken *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns ett fotografi som visar en del av s. 45 på s. 146. I *A General Introduction to the Bible* (s. 389) anges att den ursprungliga rullen bestod av cirka 220 blad, varav 30 blad har bevarats. På de bevarade bladen finns:

Matteus (2 blad) 20:24–32; 21:13–19; 25:41–26:39)

Markus (6 blad) 4:36–5:2; 5:16–26; 5:38–6:3; 6:15–25, 36–50; 7:3–15; 7:25–8:1; 8:10–26; 8:34–9:9; 9:18–31; 11:27–12:1; 12:5–8, 13–19, 24–28

Lukas (7 blad) 6:31–41; 6:45–7:7; 9:26–41; 9:45–10:1; 10:6–22; 10:26–11:1; 11:6–25, 28–46; 11:50–12:13; 12:18–37; 12:42–13:1; 13:6–24; 13:29–14:10; 14:17–33

Johannes (2 blad) 4:51,54; 5:21,24; 10:7–25; 10:30–11:10; 11:18–36,42–57.

Apostlagärningarna (13 blad)

Bodmer II-papyriet (p66) kopierades omkring år 175 eller omkring år 125–150 e.Kr. Det bestod ursprungligen av 76 blad (= 156 sidor) och har sidnummer. Idag har vi bevarat 104 blad och fragment av ytterligare 40 blad. Ett fotografi av Johannes 6:58–64 från Bodmer II-papyrusen finns i New International Dictionary of the Bible, s. 1003. Den innehåller:

Johannes 1:1–6:11, 6:35b–14:26,29–30; 15:2–26; 16:2–4; 16:6–7; 16:10–20:20; 20:22–23; 20:25–21:9; 21:12, 17 (fragment av Johannes 19:16).

Papyri Bodmer 14/15 (p75) dateras vanligtvis till 175–200 e.Kr. eller 175–225 e.Kr. Handstilen liknar dock i hög grad ett annat dokument, Papyrus Fuad XIX, som man vet har skrivits 145–146 e.Kr. p75 bestod ursprungligen av 114 blad, och 102 blad har bevarats. Den innehåller större delen av Lukas och Johannes. (A General Introduction to the Bible, s. 390) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns en bild på s. 496. p75 innehåller:

Lukas 3:18–22; 3:33–4:2; 4:34–5:10; 5:37–6:4; 6:10–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53

Johannes 1:1–11:45; 11:48–57; 12:3–13:1; 13:8–9; 14:8–29; 15:7–8

s. 90 (ca 175 e.Kr.) av Johannes 18:36–19:7

Resten av Nya testamentet

Det finns för många verser för att räkna upp dem alla, men här är några av dem.

Precis som Jesus beordrade Guds efterföljare att fira nattvarden, säger 1 Korintierbrevet 11:26 att de gjorde detta. ”För så ofta ni äter detta bröd och dricker denna kalk, förkunnar ni Herrens död, tills han kommer.”

Kvinnorna bevakade platsen där Jesu kropp hade lagts i Lukas 23:55.

Jesus är vår lösen. 1 Timoteusbrevet 2:6

Johannes Döparen (Yahya på arabiska) kallade Jesus för ”Guds lamm” (Johannes 1:29). Det gjorde även Petrus i 1 Petrusbrevet 1:19.

Jesus kom för att ge liv i överflöd (Johannes 10:10), frälsa syndare (1 Timoteus 1:15), frälsa världen (Johannes 3:17), vara ett syndoffer (Romarbrevet 8:3) och försoning (Efesierbrevet 2:13–18) genom sitt blod på korset. (Joh 1:29; Hebr 10:19)

vittna om sanningen Joh 18:37; försoningsoffer 1 Joh 3:8; 4:10

Jesus renar oss från all orättfärdighet (1 Johannes 1:9) och frälser oss fullständigt, inte bara andligt, genom offret av sin kropp och sitt blod. Hebreerbrevet 7:25; 10:14–20; Filipperbrevet 3:21; Romarbrevet 8:32

Efter att ha fullbordat sitt uppdrag steg Jesus upp till himlen och sitter nu vid Guds högra sida. Apg 2:33; 7:55–6; Kol 3:1; Hebr 1:13; 1 Petr 3:22; Ps 110:1; Matt 22:44; 26:64

Kristus smakade döden för alla (Hebreerbrevet 2:16).

Jesus är vår Frälsare och vår lösen. 1 Johannes 2:2; Hebreerbrevet 2:9; 1; 9:15,28; 1 Timoteusbrevet 2:6; 1 Timoteusbrevet 4:10

Glöm aldrig att vi har köpts för ett pris, Jesu blod. 1 Korintierbrevet 6:20; 7:23; 2 Petrusbrevet 2:1; Apostlagärningarna 20:28

Gamla testamentet

Till och med profeterna Jesaja och David i Gamla testamentet profeterade om Messias död.

Vi vet att Jesaja 53 syftar på Messias eftersom:

En person: Messias var en man full av sorg (53:3), med ett utseende (52:2) och utan barn (53:8)

Han tog på sig andras synder som ett skuldoffer (53:10), tog på sig våra svagheter och sorger (53:4), utsattes för smädelser som om han vore slagen av Gud (53:4) och genomborrades och krossades för våra synder (53:5).

Död och ändå se hans avkomma: tilldelad en nåd bland de ogudaktiga och de rika (53:9), men ändå skall vi se hans avkomma (53:10)

I motsats till detta hävdade det judiska folket aldrig att det var ett skuldoffer (53:1), att det förmedlade förlåtelse för andras synder (53:12) eller bar våra svagheter och sorger (53:4). Det judiska folket skulle inte säga om sig självt: ”Straffet som förde fred kom över honom, och genom hans sår är vi helade.” (53:5f)

Jesaja 53 erkändes som messiansk i den auktoritativa judiska skriften Targum Jonathan (se The New Testament Background, s. 314–315 för mer information). På senare tid nämns detta även i traktaten Sanhedrin och Talmud Bavli.

Vi vet att Psalm 22 hänvisar till Messias eftersom: Detta hänvisar inte till David, för ingen genomborrade Davids händer och fötter. (Det är också möjligt att det skulle kunna betyda ”lejonlik”, men även i så fall var Davids händer och fötter inte böjda som lejonklor heller.) Davids kläder delades inte ut bland dem. David blev inte föraktad för att det verkade som om Gud inte räddade honom (22:6–8).

Eftersom denna psalm inte handlar om saker som David personligen upplevde, vem kan den då syfta på? Den syftar på någon som följde Gud redan från moderlivet (vers 9), men som ändå föraktades som om Gud hade övergivit honom (verserna 6–8), och som frågar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (vers 1). Det är någon som fick sina händer och fötter genomborrade (vers 16), som fördes till dödens stoft (vers 15). Detta låter som samma lidande tjänare i Jesaja 53, och detta syftar på Messias. Detta var messianskt enligt den judiska Pesikta Rabbati 37:2 (ca 845 e.Kr.).

Bevis från de tidiga kristna

Muslimer tror på en mängd saker om Muhammed utifrån haditherna, som bevarades 200 år efter Muhammeds död. Även om detta inte är Jesu egna ord, är det bevis på Jesu lära bland de tidiga lärjungarna. Dessa fem tidiga författare skrev alla inom 140 år efter Jesu död.

Klemens av Rom (97/98 e.Kr.) säger i Första Klemensbrevet, kap. 21: ”Låt oss vörda Herren Jesus Kristus, vars blod utgjutits för oss.” I kapitel 16 citerar han Jesaja 53 och säger att det är en profetia om Kristus.

Polykarpbrevet (100–155 e.Kr.), kapitel 7: ”Och den som inte bekänner korsets vittnesbörd, den är av djävulen.”

Mathetes till Diognetus (ca 130 e.Kr.), kapitel 9: ”Han [Gud] gav sin egen Son som lösen för oss, den Helige för överträdarna, den Oskyldige för de ogudaktiga….” kapitel 11 (”Jag talar inte om saker som är främmande för mig, och jag strävar inte efter något som strider mot det sunda förnuftet; men eftersom jag har varit en lärjunge till apostlarna, har jag blivit en lärare för hedningarna.”)

Barnabasbrevet (100–150 e.Kr.) kapitel 5 ”Ty för detta ändamål uthärdade Herren att överlämna sitt kött till förruttnelse, så att vi skulle helgas genom syndernas förlåtelse, vilken åstadkoms genom hans blod som stänks ut. Han säger också att Jesaja 53 syftar på Jesus.

Justin Martyrs första försvarstal (135–165 e.Kr.) kapitel 41: ”David antydde att Kristus, efter att han hade korsfästs, skulle regera, …” I kapitel 50 citerar han också Jesaja 53 som en hänvisning till Kristus.

Det finns också många andra efter denna tid, däribland Atenagoras (177 e.Kr.), Melitos av Sardes (död 180 e.Kr.) och Teofilos av Antiochia (168–181/8 e.Kr.).

Det muslimska alternativet(?)

Muslimer är överens om att Jesus var en profet som förråddes av Judas. Framför allt är de också överens om att Jesus verkade ha korsfästs på korset. Men de flesta muslimer säger att Gud på ett mirakulöst sätt ”lurade” alla genom att byta ut Jesu och Judas kroppar. Det var alltså Judas, inte Jesus, som i själva verket korsfästes. Jesus flydde och steg senare upp till himlen enligt både Koranen (sura 3:55; 4:158) och de flesta muslimer. (Med undantag för ahmadiyya-muslimerna)

Dr Jamal Badawi har dock uppenbarligen en annan uppfattning. Han förnekar att alla Jesu uppenbarelser efter korsfästelsen är historiskt sanna. Jag är inte säker på om Badawi anser att Jesus steg upp till himlen omedelbart, eller om han befann sig på jorden en tid, men ingen har dokumenterat någon uppenbarelse av honom. Att Jesus kom in genom en låst dörr (Joh 20:19) är inget problem, eftersom det faktum att Jesus hade en förhärligad kropp inte utesluter att den också var fysisk och kunde göra saker som att äta (Luk 24:42–43). När det gäller att Jesus till en början inte kändes igen (Lukas 24:15) måste Badawi inse att inte bara människor med andra kläder kan vara oigenkännliga, utan att Gud kan låta människor kännas igen när Han så önskar.

Bevis???: Det finns inga bevis från några forntida kristna på att Gud bytte kroppar mellan Judas och Jesus.

Slutsats: Alla är överens om att Gud tillät att en av Guds profeter blev förrådd, att Jesus åtminstone verkade ha dött på korset, och att Gud tillät åtminstone Jesu gestalt att utstå förnedringen av att hänga på korset. Antingen var det verkligen Jesus som dog på korset, eller så lurade Gud inte bara judarna och romarna, utan alla sina trogna efterföljare.

Jesu varning

”Då sade han [Jesus] till dem alla: ’Om någon vill följa mig, måste han förneka sig själv och dagligen ta upp sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv kommer att förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull kommer att rädda det. Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, men förlora eller förspilla sig själv? Om någon skäms för mig och mina ord, skall Människosonen skämmas för honom när han kommer i sin härlighet och i Faderns och de heliga änglarnas härlighet.’” (Lukas 9:23–26) Se även Matteus 16:24–27; Markus 8:34–38.

Hänvisningar till judiska skrifter finns i ”Answering Jewish Objections to Jesus”. Bibelverserna är hämtade från BSB.

För mer information, se www.MuslimHope.com.

Den tidiga kyrkan om Kristus som dog för oss

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) ”Hur dyrbart är inte [Jesu] blod för Gud, som, efter att ha utgjutits för vår frälsning, har uppenbarat omvändelsens nåd för hela världen.” 1 Klemens kap. 7 s. 7

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) Rahabs scharlakansröda tråd symboliserar förlossningen genom Herrens blod. 1 Klemens, kap. 12, s. 8

Ignatius av Antiochia (-107/116 e.Kr.) skrev ofta om Kristus som Gud. Till exempel skrev han om ”Guds blod” i kapitel 1 i sitt Brev till efesierna, s. 49

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) ”Låt oss vörda Herren Jesus Kristus, vars blod utgjutits för vår skull;” 1 Klemens kap. 21 s. 11 I kap. 16 s. 9 citerar han Jesaja 53 och säger att det är en profetia om Kristus.

Till Diognetus (ca 130 e.Kr.) kapitel 9: ”Han [Gud] gav sin egen Son som lösen för oss, den Helige för överträdarna, den Oskyldige för de ogudaktiga….” kapitel 11 (”Jag talar inte om saker som är främmande för mig, och jag strävar inte heller efter något som strider mot det sunda förnuftet; men eftersom jag har varit en lärjunge till apostlarna har jag blivit en lärare för hedningarna.”)

Barnabasbrevet (100–150 e.Kr.) kapitel 5: ”Ty för detta ändamål uthärdade Herren att överlämna sitt kött till förruttnelse, så att vi skulle helgas genom syndernas förlåtelse, vilken åstadkoms genom hans stänkande blod.” Han citerar sedan Jesaja 53 som en hänvisning till Jesus.

Polykarp (100–155 e.Kr.) ”Och den som inte bekänner korsets vittnesbörd, den är av djävulen;” Polykarps brev, kap. 7, s. 34

Justin Martyrs Första försvarstal (135–165 e.Kr.) kapitel 41: ”David antydde att Kristus, efter att han hade korsfästs, skulle regera, …” I kapitel 50 citerar han också Jesaja 53 som en hänvisning till Kristus.

”Vi renas inte längre genom blodet från getter och får eller askan från en kviga, utan genom tro på Kristi blod och genom hans död, han som dog just av detta skäl.” Justinus Martyrs ”Dialog med juden Tryfon”, kap. 13, s. 200

Tatians *Diatessaron* (död 172 e.Kr.), avsnitt 31.5, s. 91, säger att Jesus var en lösen.

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) säger att Isak, som nästan offrades, var en förebild för Kristus. ”Han drog sig inte för att utgjuta sin sons blod.” Ur Catena över Första Moseboken, kap. 5, Ante-Nicene Fathers, vol. 8, s. 759

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.): ”förseglade våra själar med sin egen ande och våra kroppsdelar med sitt blod.” Ur *On Pascha*, strof 68, s. 55

Claudius Apollinaris av Hierapolis (170–177/180 e.Kr.) (utdrag): När Jesus dödades flödade vatten och blod, två renande element, ut ur Jesu sida. Fragment 3, vol. 8, s. 773

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) ”Han var själv Guds Ord, som blev Människosonen och mottog från Fadern makten att förlåta synder; eftersom Han var människa och eftersom Han var Gud, för att Han som människa skulle lida för oss, … har Han utplånat skuldsedeln och fäst den på korset.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 5, kap. 27.3, s. 545

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”Kristus, å andra sidan, bar under sin tid sitt ’trä’ på sina egna axlar, fastspänd vid korsets horn, med en törnekrona kring sitt huvud. För honom var det nödvändigt att bli ett offer för alla hedningars räkning, …” Tertullianus, *Ett svar till judarna*, kap. 13, s. 170–171.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) ”… som har blivit frälsta från fördärvet genom vår Herres blod.” *Läraren*, bok 1, kap. 5, s. 215

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) Ordet själv utgöt sitt eget blod för oss för att rädda mänskligheten. Klemens av Alexandria, *Instructor*, bok 1, kap. 6, s. 220

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”Ännu tydligare: ’Mina barn, detta har jag skrivit till er för att ni inte ska synda; och om ni skulle ha syndat, har vi en Försvarare hos Gud Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdige; och han är försoningen för våra synder.’” Om anständighet, kap. 19, s. 96

Hippolytus av Portus (222–235/236 e.Kr.) Kommentar till Daniel (fragment 1), kap. 20, s. 181: ”och sade: Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill; ty du har blivit slaktad och har genom ditt blod förlöst oss åt Gud.” Se även Mot Noetus-kätteriet, kap. 15, s. 229

Origenes (225–253/254 e.Kr.) ”En människa kunde därför inte ge något i utbyte mot sitt eget liv, men Gud gav ett utbyte för oss allas liv, ’Kristi Jesu dyrbara blod’, i enlighet med att ’vi har blivit köpta för ett pris’, ’efter att ha blivit friköpta, inte med förgängliga ting som silver eller guld, utan med dyrbart blod, som från ett lamm utan fel och utan fläck’, nämligen Kristus.” Kommentar till Matteusevangeliet, bok 12, kap. 28, s. 465

Avhandlingen mot Novatian (250/4–256/7 e.Kr.), kap. 13, s. 661, säger att Jesus förlöste de sju församlingarna till det höga priset av sitt blod.

Avhandling om återdop (254–257 e.Kr.) ”förlösta med Herrens allra dyrbaraste blod” kap. 14, s. 675

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) säger att Kristus förlöste oss genom sitt kors och sitt blod. Cyprianus brev, brev 59, kap. 2, s. 355

Novatianus (250/254–257 e.Kr.) (underförstått) ”och Skriften säger oss att Han dog för oss och uppstod igen” Om treenigheten, kap. 25, s. 636

Celerinus (ca 246–258 e.Kr.) (underförstått) nämner i sitt brev till Lucian att man tvättas i det heliga blodet. Cyprianus brev, brev 20, s. 298

Dessutom ytterligare sju författare från tiden före konciliet i Nicea efter detta.

Tidiga kyrkofäder om uppståndelsen

Klemens av Rom (96/98 e.Kr.) ”Låt oss överväga, mina älskade, hur Herren ständigt bevisar för oss att det kommer att ske en framtida uppståndelse, av vilken Han har gjort Herren Jesus Kristus till förstlingen genom att uppväcka Honom från de döda.” 1 Klemens, kap. 24, vol. 1, s. 11.

Ignatius av Antiochia (-107/116 e.Kr.) Jesus uppväcktes från de döda. Ignatius’ Brev till magnesierna, kap. 9, s. 62. Se även Brev till efesierna, kap. 20, s. 57

Ignatius (-107/116 e.Kr.) Jesus blev verkligen förföljd under Pontius Pilatus, verkligen korsfäst, dog och uppväcktes från de döda. Ignatius’ Brev till trallierna, kap. 9, s. 70

Aristides försvarstal (125 eller 138–161 e.Kr.), s. 276: ”Han [Jesus] smakade döden på korset, … Och efter tre dagar återuppstod han och steg upp till himlen.”

Barnabasbrevet, kap. 10, s. 143 (100–150 e.Kr.) säger att de kristna firar den ”åttonde dagen” [dvs. söndagen] eftersom det är den dag då Jesus uppstod från de döda. Han steg senare upp till himlen.

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) Jesus, född av en jungfru, dog och uppstod igen, steg upp till himlen och kallades Guds Son. Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 31, s. 173

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) Fadern uppväckte Jesus från de döda. Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 45, s. 178

Polykarp till filipparna (100–155 e.Kr.) kap. 2, s. 33 ”trodde på Honom som uppväckte vår Herre Jesus Kristus från de döda.” Se även samma verk, kap. 1, s. 33.

Tatians Diatessaron (död 172 e.Kr.) avsnitt 53, s. 125–126: Jesus uppstod från de döda. Jesus säger till Maria att hon inte ska röra vid honom, eftersom han ännu inte har stigit upp till Fadern. Hans kropp fanns inte längre där, och han visade sig senare för Maria, Petrus och andra.

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) ”Detta är Han [Jesus] som antog en kroppslig gestalt i Jungfrun, och hängdes på trädet, och begravdes i jorden, och inte utsattes för förruttnelse; Han som uppstod från de dödas rike och upphöjde människor från jorden – från nåden nedanför till himlens höjder. Detta är Lammet som slaktades;…” i hans tal 5 Ante-Nicene Fathers vol. 8 s. 757

Hegesippus (170–180 e.Kr.) säger att vissa sekter ”varken trodde på en uppståndelse eller på att någon skulle komma för att belöna varje människa efter hennes gärningar.” Five Books of Commentaries on the Acts of the Church, avsnitt 1, s. 763

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.): ”…världen kommer att dömas i rättfärdighet av mannen Jesus, vilket Han har försäkrat genom att uppväcka Honom från de döda.” Irenaeus i Mot kätterierna, bok 3, kap. 12.8, s. 433

Irenaeus av Lyon (ca 160–202 e.Kr.) säger att Jesus uppstod från de döda. ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen”, kap. 3

Klemens av Alexandria (198–202 e.Kr.): ”Guds Son – Sonen till Honom som skapade universum – tog på sig kött och blev befruktad i jungfruns livmoder när Hans fysiska kropp bildades, och därefter, såsom det skedde, led och uppstod igen”, *Stromata*, bok 6, kap. 16, s. 509–510

Tertullianus (204–220 e.Kr.) ”Trosregeln är i sanning helt och hållet en enda, oberoende, orubblig och oföränderlig; nämligen att tro på en enda allsmäktig Gud, universums Skapare, och Hans Son Jesus Kristus, född av jungfru Maria, korsfäst under Pontius Pilatus, uppstånden från de döda på den tredje dagen, upptagen till himlen, nu sittande till Faderns högra sida, bestämd att komma för att döma levande och döda genom uppståndelsen av såväl köttet som anden.” Om jungfrurnas slöja, kap. 1, s. 27.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”…efter Hans uppståndelse från de döda, som ägde rum på den tredje dagen…” Ett svar till judarna, kap. 13, s. 171

Tertullianus (207–220 e.Kr.) ”Blev inte Gud verkligen korsfäst? Och eftersom han verkligen blev korsfäst, dog han då inte verkligen? Och eftersom han verkligen dog, uppstod han då inte verkligen igen?” Om Kristi kött, kap. 5, s. 525.

Tertullianus (207/208 e.Kr.) ”Kristus dog för våra synder och uppstod i sitt kött. Det är själva grunden för evangeliet, vår frälsning.” Fem böcker mot Marcion, bok 3, kap. 8, s. 328

Hippolytus av Portus (222–235/236 e.Kr.) ”Han uppenbarade sig som Gud och människa. Och det är lätt att urskilja människan i honom, …” Därefter nämner han att Jesus piskades av Pilatus, dog och uppväcktes av Fadern på den tredje dagen. Fragment ur Kommentar till Psalm 2, s. 170.

Commodianus (ca 240 e.Kr.) (underförstått) ”Guds första lag är grunden för den efterföljande lagen. Det är visserligen den som ålägger dig att tro på den andra lagen. Inte heller hot från Honom själv, utan från den, har makt över dig. Svär nu, förvånad som du är, att du ska tro på Kristus; ty Gamla testamentet förkunnar om Honom. Ty det krävs endast att tro på Honom som var död, för att kunna uppstå igen och leva för evigt.” Commodianus’ instruktioner, kap. 25, s. 207

Origenes (ca 227–240 e.Kr.) ”Men precis som Jesu fysiska kropp offrades för Kristus, begravdes och därefter uppväcktes, så korsfästs hela kroppen av Kristi heliga tillsammans med Honom”, Kommentar till Johannes, bok 10, kap. 20, s. 401

Novatian (250/254–256/7 e.Kr.) ”Att han [Jesus] uppväcktes i samma kroppsliga substans som han dog i, bevisas av såren på just den kroppen, och därmed visar han lagarna för vår uppståndelse i sitt kött, genom att han vid sin uppståndelse återställde samma kropp som han hade fått från oss.” Avhandling om treenigheten, kap. 10, s. 620.

Dessutom ytterligare 16 förnikenska författare efter detta.

Fler författare om Kristus som dog för oss

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar Romarbrevet 5:8–9 om att vi rättfärdigas genom Kristi blod. ”Angående Kristi blod, vilket visar att det verkligen utgjutits för vår frälsning.” Därefter citerar han Romarbrevet 5:8–9. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, avsnitt 12, s. 162–163

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar 1 Korintierbrevet 15:1–43 som apostelns ord, inklusive att Kristus dog för våra synder. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, kap. 6, s. 155–156

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner att Jesus ”befriade oss från synden genom sitt blod” och att han uppstod från de döda. Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelsebok, s. 344

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”genom den [påsken] personifieras också Kristi död, genom vars blod de själar som gjorts trygga och förseglats skall bevaras från vreden vid världens förbränning; medan de förstfödda, Satans söner, skall förgöras med fullständig förintelse av de hämnande änglarna, vilka skall vörda blodets sigill som är inpräglat på de förstnämnda.” ”De tio jungfrurnas festmåltid”, diskurs 9, kap. 1, s. 345

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) (utdrag) nämner Kristi kropp och blod i samband med nattvarden, men talar inte uttryckligen om att blodet utgjuts eller att Kristus dör för oss. Kanoniska brev, kanon 8, s. 272

Petrus av Alexandria (306,285–311 e.Kr.) citerar 1 Johannes 2:1: ”genom Honom som är ’vår Försvarare hos Fadern och som försonar våra synder’. ’Och om någon syndar’, säger han, ’har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdige; och Han är försoningen för våra synder.’” De kanoniska breven, kanon 11, s. 276

Athanasius (318 e.Kr.) säger att Jesus löste ut allas synder. Inkarnationen, kap. 40.2, s. 57. Se även Ordets inkarnation, kap. 25.4, s. 50

Athanasius (318 e.Kr.) säger att Jesus är vår lösen. Inkarnationen, kap. 25.4, s. 49–50

Athanasius (318 e.Kr.) (utdrag) säger att Jesus delade vårt kött och blod, och att han genom sin död gjorde djävulen till intet. *Mot hedningarna*, kap. 10, s. 41

Lactantius (ca 303–320/325 e.Kr.) nämner att Kristus dog för att befria oss från våra synder. Liksom påskalammet utgöt han sitt blod på korset. *De Divina Institutio*, bok 4, kap. 2, s. 128–129

Lactantius (ca 303–320/325 e.Kr.) nämner att Kristus dog för att befria oss från våra synder. Liksom påskalammet utgöt han sitt blod på korset. *De Divina Institutio*, bok 4, kap. 2, s. 128–129

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) (underförstått) säger att Kristus var orsaken till vår förlossning, blod för blod. Brev om den arianska kätterin, brev 5, kap. 6, s. 302